LÅT MIG BARA BARA ÄLSKA DIG, LÅT MIG BARA BARA SPÖA DIG

 jag blir aldrig densamma från och med du
Skapar spellistor istället för att arbeta under lektioner, försover mig, gosar med nya hästkompisen, citerar låttexter överallt och tänker känner bryr mig för mycket. Det nya året har knappt börjat men jag är ändå så JÄVLA TRÖTT PÅ ALLT och trots att jag försökt glömma bort och radera finner jag mig själv ständigt älta gamla minnen. Har ingen ork eller lust eller motivation till någonting och vill bara lägga mig och sova några år.

Snart vår, snart lättar molnen som du målat på himlen min, och du får ingen tår, ingenting

Tar bort avföljer raderar dig överallt i ett slags fånigt desperat försök att glömma (eller i alla fall slippa att ständigt bli påmind), bryter ihop i hysteriska skrattattacker under lektioner, lyssnar på Från och med du på repeat trots att jag HATAR HATAR HATAR den låten mer än någonting annat, åker tåg i snöstorm och stannar kvar i Västerås flera timmar efter att skolan slutat för att sitta i en soffa och äta kakor tillsammans med ett par fina vänner. Jag minns varenda scen ifrån vår film. Jag blir aldrig densamma från och med du. DET HÄR ÄR SLUTET PÅ VÅR FILM, FRÅN OCH MED NU. 

 

 

 

Roligare än såhär blir det inte.

Tack hej, fuck dig, jag har fått nog

Är tillbaka i skolan, är tröttare än någonsin och orkar inte med någonting och sover så mycket om kvällarna att jag inte riktigt hinner med att tänka, ändå känner jag mest HEJ-JAG-HETER-VENDELA-OCH-JAG-ÄR-EXPERT-PÅ-ATT-FALLA-TILLBAKA och bryter ihop och gråter till kärlekslåtar på tåget lite för ofta. All bitterhet har förvandlats till samma gamla jävla känslor och allt känns precis som för en månad sedan igen.

 

Hjärtat, huvudet, fingrarna, kroppen som var böjd konvext mot taket, andetagen, mina slöa nävar som har knutits. Huvudet viskar "idioter, idioter, idioter", alla viskar "idioter, idioter, idioter". Hade nästan glömt det hände, men nu kom allt tillbaks. Gatan jag har gått förut, affären som är för långt bort, höghusen, lågstadiereaktionerna och alla frågor. En jacka som ser ut som en jag hållt i, en väg jag gått förut, en lukt som luktar som en rygg jag rört vid, saker som tar slut. Hjärtat, ryggen, nacken böjd, näven som har slagit mig i pannan, hälen som är av akillessorten. Huvudvärken tillhör någon annan nu, inget jag vill ha igen. Men den där jackan, den där vägen, korpars skri i bakgrunden när allting börjar om igen.

 

One day when the world is set to rights I'm going to murder all the people I don't like. The people who broke my heart so bad it never mends, the people who wrecked my life and all my so-called friends. The people who don't know when to forget & forgive, these are the people who do not deserve to live

Går tillbaka några år i tiden genom att redigera gamla bilder, skapar arga spellistor som egentligen inte stämmer in över huvud taget (men det är det bästa jag har att komma med) och kommer då och då på mig själv med att gråta av saknad tills ögonen svider. Allt är så fruktansvärt förvirrande så jag bara vill dunka huvudet i väggen tills jag glömmer, tanken på att min lilla bebishäst inte finns mer gör så ont att jag inte riktigt klarar av att tänka på det, och om två dagar befinner jag mig på ångestskakiga ben med sömnlösa ögon i DEN DÄR JÄVLA SKOLAN igen. Jag orkar inte med tanken på någonting längre; att alla de där dagarna jag räknat snart når en månad, hur tomt det kommer vara hemma nu, eller alla jävla mål & krav & misslyckanden som väntar efter det alldeles för korta lovet. Allt jag vill är att stanna hemma från skolan resten av livet, gråta och gömma mig i någons famn, dricka te under varma filtar och bara strunta i allt. Skriker in i kudden att JAG VILL INTE VARA ENSAM och vet inte ens om jag är arg eller ledsen längre, om jag ens är någonting. Känner mig mest TOM rakt igenom och fuck you jag skiter väl i dig (vi kan väl låtsas i alla fall) för jag orkar inte fortsätta älta något som uppenbarligen inte betydde ett jävla dugg, för någon som uppenbarligen INTE BRYR SIG. Vi kan väl låtsas, i alla fall.

Om ni ursäktar, nu ska jag gömma mig under täcket med min nya spellista på repeat och sova bort de sista två ensamma dagarna utav lovet, eftersom jag ändå inte har något annat för mig än att gråta.

 

P.S. so hey, wow, fuck you

Suppose I never ever saw you, suppose we never ever called, suppose I kept on singing love songs just to break my own fall

Sitter vaken hela nätter, lyssnar igenom gamla spellistor som egentligen bara gör ont och räknar mig fram till en två tre veckor av tystnad. Ibland kan tanken fastna i mig i flera timmar; hur någonting bara kan försvinna så snabbt som om det aldrig ens existerat, hur daglig kontakt kan förvandlas till INTE ETT ENDA JÄVLA ORD på nästan en månad - men när man äntligen har träffat rätt och allting känns rätt så blir det omöjligt på nåt sätt och om jag ska komma fram till något töntigt "nyårslöfte" som ändå aldrig hålls längre än några veckor, är det nog ändå

FÅ INGA JÄVLA KÄNSLOR FÖR NÅGON UNDER HELA 2013. 

För känslor ställer bara till det, känslor förstör, känslor gör ont och jag är så otroligt jävla trött på känslor. 

"To die by your side is such a heavenly way to die". Fuck you. "I'm glad I didn't die before I met you". FUCK YOU. "Och alla frågar om jag känner någonting för dig, och jag vill svara att jag känner fan allt som går att känna i mig". FUCK YOU FUCK YOU FUCK YOU.

Vill bara kräkas på alla känslor.

Vi två hör hemma i ett rum med inga andra, om jag var tio år yngre skulle jag inte behöva dig längre / Jag kommer inte höra av mig igen, och jag kommer inte ta skulden. Så säg det och få det gjort, det finns bara ett enda sätt att brinna upp

 

Gör spellistor som börjar med så-mycket-saknad-att-det-knappt-går-att-andas och slutar med JAG KLARAR MIG BÄTTRE UTAN DIG, och det är väl lite på det viset mitt humör fungerar just nu. Gråter, skakar, river sönder fotografier, andas, tänker, struntar i. Pendlar hela tiden mellan tårar och ilska och ren likgiltighet, bryr mig alldeles för mycket ena sekunden och nästa sekund inte alls. Fyra dagar kvar till nyår och "det ska bli skönt med en ny start" tänker jag, men inte ett jävla dugg förändras ju bara för det. Känslorna försvinner inte bara för att december blir till januari, ingenting blir bättre bara för att klockan byter år.

Men jag önskar liksom att det var så enkelt.

 

(En spellista igen: please remember me, darling)

You wore glasses, you were tall, you left your jacket in my hall; it smelled of life, it smelled of truth, and it was time to give up youth. Remember me darling, please, remember me now. We used to walk the streets at night, looking for life, looking for light, and I remember that you said that all your light was in my head. Remember me darling, please, remember me still.

 

Är i mysigaste rummet och lyssnar på mysigaste låten om och om igen, flyr från verkligheten genom supertöntiga dagdrömmar och gör allt jag kan för att slippa undan de där tankarna och känslorna som gör så ont. Ibland misslyckas jag och skriker in i kudden till musik som påminner om alldeles för mycket, men jag tänker känner bryr mig märkligt lite, med tanke på omständigheterna. Kanske för att jag mest försöker låtsas som om ingenting har hänt. Som om allt vore "som vanligt" och precis sådär fnissigt och fint som förut, när du i själva verket säkert kommer glömma mig när som helst. Eller jag kanske redan är bortglömd, vad vet jag?

Men att låtsas och leva i någon självuppbyggd fantasi gör inte lika ont som verkligheten.

When I see you again I'll know not to expect, stay one step away, we will have to wait

Då jag fick detta i julklapp kommer väl större delen av mitt jullov gå ut på matlagning och bakning (någon som vill komma hit och äta med mig? obs på egen risk, jag brukar misslyckas med micropizzor och att värma potatisbullar i ugnen), och idag när jag nästan grät av tristess släpade jag mig in till stan i hopp om att hitta någon affär som var öppen, plockade på mig ingredienser för hundratolv kronor på konsum och bakade chokladcupcakes med jordnötssmörsfrosting. Har ju inte själv riktigt nått den där vanliga matkoman efter all julmat eftersom att årets vego-julbord inte var det mest fantastiska, så då kan man väl alltid baka muffins, liksom?

 

And these fingertips, they'll never run through your skin. Those bright blue eyes can only meet mine across a room filled with people that are less important than you

Idag har jag firat jul och varit allmänt bitter, blivit besviken på julklappar (men försökt vara snäll och låtsas som ingenting), fnissat lite töntigt mycket över saker som inte betyder någonting alls, druckit ganska många koppar av mitt nya favorit-te, dansat omkring på rummet till Billie the Vision and the Dancers, väntat på god-jul-sms som aldrig dykt upp, gömt mig & gråtit på toaletten och funderat på att skicka ett sms men inte vågat. Är för feg. Är alltid för feg.

 

(Mindre än en vecka kvar tills klockan byter år och jag skrev precis färdigt min årsresumé, som nog kommer dyka upp ganska snart.)

Still waiting for the snow to fall, it doesn't really feel like christmas at all. Those christmas lights light up the street, down where the sea and city meet. May all your troubles soon be gone, oh christmas lights keep shining on

En halvtimme kvar till julafton, och här får ni en liten trevlig julklapp utav mig: en fem timmar lång mys-spellista.

God jul, mina vänner!

The world is just an illusion trying to change you

PLEASE DON'T GO I WANT YOU TO STAY

och jag gömmer mig under täcket en hel dag med samma låt på repeat. Läser, stirrar in i väggen, dricker dagens femte kopp te och önskar mig lite jävla närhet

 

(Kära läsare; ge mig era mysigaste låtar och spellistor. Med sån där sitta-under-en-filt-med-tända-ljus-och-läsa-och-dricka-te-musik liksom, ni vet.

Jag behöver någonting nytt att lyssna på.)

 

Och när du sjunger darling reser sig håret på min kropp, för din röst är så ärlig & vacker, den ger mitt glömda hjärta hopp

Tar tåget till skolan för sista gången i år med silverglitter i håret, och jag som alltid älskat att åka tåg vill bara skrika gråta och kasta mig av. Där är stationen jag så många gånger drömt om att få kliva av och rakt in i en varm famn, men dagdrömmar hjälper inte längre och samma tomma tragiska känsla fyller bröstkorgen varje gång jag likgiltigt sitter kvar på min plats, medan tåget fortsätter framåt och träden vägarna husen och snöstormarna flyger förbi utanför fönstren som alltid är lite för smutsiga och som är så svåra att se igenom för de gula lamporna i taket som speglas i dem. Kylan sticker i benen genom de alldeles för tunna strumpbyxorna där jag står varje morgon och väntar på bussen, omringad av människor, jag granskar dem och andas in lukten av cigarettrök och typ hundra olika parfymer. 

Det är jullov nu. Efter fyrtiofem minuters avslutning skuttar vi bort från scenen och mot skåpen och jublar över ledigheten medan vi sätter på oss tjocka jackor, mössor, vantar, halsdukar, säger hejdå och försvinner ut genom skolportarna en sista gång innan klockan byter år. Det blir rökmoln i luften när vi andas. Snöflingorna fastnar i våra hår och det knarrar under fötterna för varje steg vi tar bort från skolan, mot busshållplatsen, mot jul och ledighet och bort från misslyckanden och prestationsångest och lektioner som aldrig tar slut. Det är jullov nu och det är skönt, men samtidigt vet jag inte hur jag ska uthärda de här veckorna utan att falla sönder. Jag ska göra allt jag kan för att försöka finna orken att ta mig upp ur sängen någon gång och göra någonting annat än att läsa böcker och dricka hundra koppar blåbärste om dagen, jag ska försöka att inte tänka så mycket att huvudet inte orkar med längre och jag ska försöka låta bli att skicka långa patetiska sms i ren ångest som jag ångrar sekunderna efteråt, men jag kan inte lova någonting. 

Jag vill bara bort härifrån; bort från staden full av idioter, bort från rummet som kväver mig med minnen. Jag vill slita ner alla fotografierna från väggen, jag vill krossa spegeln, sparka in dörren med alla låttexterna skrivna på, slå sönder den svarta väggen och kasta ut sängen genom fönstret. För allt sånt jag inte orkar med just nu ser jag överallt och jag kan inte andas här inne. Jag vill bort och jag vet bara att jag kommer GÅ UNDER om jag tvingas spendera ytterligare ett helt lov i den här jävla staden.

 

Och jag undrar vad du känner, om jag ens finns i tankarna

 

Tittar på serier hela nätterna, skriver önskelistor i fina skrivböcker, målar naglarna glitterröda, försover mig och får ogiltig frånvaro, misslyckas på prov och lämnar klassrummet efter tio minuter, börjar gråta på tåget trots folks stirrande blickar, vandrar runt på stan i tre timmar för att leta julklappar (men köper ändå bara saker till mig själv), har något slags öppet hus i skolan och spenderar en hel kväll med att fika prata fotografera skratta tillsammans med mina fina klasskamrater, värmer mig med vaniljlatte i vinterkylan och räknar snöflingor som trillar ner från himlen och blir till små vattendroppar på halsduken. Räknar de alldeles för många dagarna sedan den senaste kontakten, skickar sms jag inte får något svar på och är så trött att jag knappt kan förmå mig att bry mig längre. Fast det gör jag ju visst, alldeles för mycket faktiskt, men jag går mest runt som någon jävla zombie och orkar inte ägna minsta lilla uppmärksamhet åt någonting alls, varken skola eller känslor eller resten utav världen. Det är två dagar till jullov och jag längtar mer än någonsin, trots att det inte finns något med det att se fram emot. JAG VILL BARA FÅ SLIPPA ALLT ETT TAG. 

Vad ska jag göra nu när den enda jag vill ha är du?

 

Detta har varit den värsta utav helger och jag känner mest att det spelar ingen roll om nu jorden faktiskt skulle råka gå under om fem dagar. Känner att den gärna får göra det lite i förväg också, redan imorgon kanske.

 

(Jag älskar att du är så självständig, att du står på egna ben
Finns så få människor som du baby, som inte spelar några spel
Och alla här tycker om dig, du tar plats och är social, du får alla överallt att skratta och ditt egna skratt är underbart
Och när du sjunger darling reser sig håret på min kropp, för din röst är så ärlig och vacker, den ger mitt glömda hjärta hopp
Allting känns magiskt allting känns rätt, du kommer rädda mig, för du är perfekt
Allting känns magiskt ingenting känns fel, du kommer rädda mig, och göra mig hel
Jag blir så trött på att du är så oberoende utav mig, gör vi inget här vi två?
Du är alldeles för annorlunda, jag pallar inte, ändra på dig eller gå
Och hur kommer det sig att du känner alla överallt, hur många har du legat med?
Och ut mitt i veckan och spelning varje helg, det är för mycket vet du vad, du följer inga utav mallarna, dig vet man aldrig vart man har
Allting känns tragiskt ingenting känns rätt, du vill inte rädda mig, och du är inte perfekt
Allting känns tragiskt allting känns fel, du vill inte rädda mig eller göra mig hel)

"Saknad kan man lära sig att leva med ibland"

lika mystisk och gåtfull som en kyrka längs vägen; upplyst mellan träden, ödsligt belägen om hösten, om våren, i en tyst blå natt
som en fackla, som ett ljus kom du fram till mig där jag satt, som ett åtråvärt hopp i en tung tristess, jag hade nästan gett upp, det var så grått tills dess

allt jag ser, allt jag hör; din röst, din blick, ditt skratt
du har ögon som berusar en natt, så jag väntar, jag väntar, om tiden vill ifatt
det gick så sakta, tog sån tid, varenda vecka var ett år, vi ringde ibland för att fråga hur vi mår
tills jag sa "väntar du på nån eller vill du bli min?" du sa "vad svarar man på sånt?", jag sa "man svarar nog ingenting"
men lägg armarna runt mig och slit ut vad jag har, gräv i det dunkla men sök inga svar för jag lovar ingenting, det är det enda jag kan hålla
men jag känner nånting, jag är så gott som förtrollad av allt jag ser, allt jag hör; din röst, din blick, ditt skratt
du har ögon som berusar en natt, så jag väntar, jag väntar, om tiden vill ifatt

 

 

(och de säger att "saknad kan man lära sig att leva med ibland". men det funkar bara inte.)

Säg en gång jag varit lycklig, nämn en enda gång det inte krossats mot en gryning. / Vi går på trottoaren, alla tittar på dig. Jag låtsas att du älskar mig, kan du inte låtsas att du känner så för mig?

 

gråter in i täcket och saknar saknar saknar och ligger sömnlös alldeles för länge när ensamheten tar över. tittar ut på dimman och snöfallet utanför fönstret, ser det för första gången på väldigt länge som någonting vackert; men ändå tragiskt. det här är den absolut ensammaste årstiden och i den bitande kylan som får det att kännas som om hundratusenmiljarder nålar genomborrar benen med de alldeles för tunna strumpbyxorna, önskar jag mig ingenting hellre än en varm famn att krypa in i tills mörkret har försvunnit.

är hemma på det blå rummet hemma hos mamma igen, ligger apatisk på sängen och lyssnar på fransk musik och räknar papperssvalorna i taket. jag vill bara stanna kvar här, jag orkar inte med någonting, speciellt inte skolan med alla uppgifter och krav och MISSLYCKANDEN. tanken på att det är knappt två veckor kvar hjälper inte ens, jag är inte en sån som klarar av att hålla ut genom att se fram emot vad som kommer hända om två veckor. så länge det inte händer imorgon eller med en gång spelar det liksom ingen roll. spelar nordpolen på så hög volym i hörlurarna att det ekar i huvudet varje morgon på tåget, sjunger med lite tyst för mig själv och tvingar bort alla dagdrömmar för att ständigt slippa bli besviken på verkligheten.

(snälla låt mig få gömma mig i din famn tills allt det här är över) 

 

lyssnar på låtar

ingen handlar om mig
knyter mina tomma händer
de enda händer jag har
de enda händer vi har
vi går på trottoaren alla tittar på dig
jag låtsas att du älskar mig
åh, jag låtsas att du älskar mig
kan du inte låtsas att du känner så för mig?

får jag gå precis så nära att min axel stryker vid din arm? jag vill inte verka jobbig eller så men jag är varm & du ser kall ut

får jag träffa dig ikväll? jag har ingen anledning till det. tänkte först gå runt det, tänkte råka springa på dig, men nu är är det bara så att jag orkar inte göra så. antingen vill du träffa mig eller så vill du det inte, och vill du det inte så går jag nog hel ut ur det. när man var liten föll man jämt, men nu ska det vara så jävla hemskt. så fastän du kanske säger ja bara för att vara snäll; får jag träffa dig ikväll?

 

JAG MÅSTE UT, DOM TROR JAG ÄR BESATT AV FILMER UTAN LYCKLIGT SLUT

note to self: ring inte, skriv inte, lås inne ivern i dig. (hallå, är du där? hallå? hallå, finns det någonting kvar?)

gömmer mig under täcket och täcker hela rummet med ljusslingor och viker minst hundra papperssvalor som ett slags tidsfördriv för att slippa tänka. vet inte vad som händer, vet bara att jag är så fruktansvärt rädd. rädd för ensamheten, rädd för att bli lämnad, rädd för känslor, rädd för allt.

jag vill förtvivlat gärna att det inte ska sluta här
ord är som napalmbomber; de ödelägger land

jag vill inte höra vad du har att säga, bara hålla din hand 

 

you go to sleep on your own and you wake each day with your thoughts and it scares you being alone, it's a last resort

tjugonionde november tvåtusentolv, 09.50:

känner mig helt slut i kroppen där jag sitter på den alldeles för hårda träbänken, ensam på arboga station. fötterna har somnat i mina tunga dr martens och som jag önskar att jag själv kunde göra detsamma. det är snöstorm ute och min blick kan inte fokusera på snöflingorna som yr förbi utanför det smutsiga fönstret. jag är så jävla trött, men jag kan aldrig sova ordentligt hur mycket jag än vill. sängen är för stor och ensamheten tar över och den enda slags närhet jag har där jag ligger sömnlös klockan 03.30 är fotografierna på min vägg. (och varje natt stirrar jag på dem tills jag somnar och önskar att det var möjligt att hoppa in i dem) vrider & vänder mig i flera timmar och önskar mig inget hellre än en varm trygg famn och hjärtslag som känns mot ryggraden, och när jag till sist somnar in alldeles för många timmar för sent drömmer jag hemska mardrömmar och vaknar skakandes och gråtandes av panik. det är en och en halv timme kvar tills jag ska kliva upp, men så fort jag blundar ser jag hemska bilder ifrån drömmarna så jag stirrar in i fotografierna på väggen och håller mig vaken.

jag är så trött; trött på skolan trött på verkligheten trött på folk trött på livet trött på allt. trött på allt utom dig.

 

första december tvåtusentolv, 00.43:

RING INTE

SKRIV INTE

LÅS INNE IVERN I DIG

(HALLÅ, ÄR DU DÄR? HALLÅ? HALLÅ, FINNS DET NÅGONTING KVAR?)