emmène-moi aussi loin que possible

idag hängde vi litegrann på öppet hus på skolan. efter det paniksprang jag genom snöstormen och missade nästan mitt tåg.

 

vad vill du? men kom då, jag är ju här och väntar på dig / du är himlen för mig varje dag

ibland vill jag bara prata i enbart låttexter och fina filmcitat när mina egna ord inte räcker till över huvud taget och när jag som vanligt inte kan formulera minsta lilla känsla som trängs & sprängs inuti bröstkorgen, ibland vill jag bara strunta i stela smskonversationer och springa hem till dig och säga att i'm glad i didn't die before i met you eller berätta för dig att du är drömmarna jag drömmer ibland eller skriva små meddelanden som if you were a floor i'd wanna be the rug and if you were a kiss i know i'd be a hug och to die by your side is such a heavenly way to die. vill relatera hela jävla livet till låttexter och böcker och citat från mina favoritfilmer.

 

och nu har jag skrivit på det här jävla blogginlägget i två timmar utan att komma någonstans så nu går jag fan och lägger mig.

you better watch out, 'cause I like you / good things makes me vanish and go

I: gömmer mig för resten av världen på sängen i det blå rummet ute i skogen och när jag inte sträckläser halvfåniga kärleksböcker eller tittar på filmer som får mig att fnissande kura ihop mig till en liten boll med handen för munnen (fakta om mig: det är min reaktion varje gång jag ser kyssar eller söta par eller vad-fan-som-helst-som-innefattar-någon-form-av-kärlek på film) dricker jag te i en alldeles för stor tröja och tjocka gosiga strumpor, bläddrar igenom sms och fastnar med blicken på ett speciellt fotografi bland alla typ hundra foton som täcker väggen. väggen med alla fina bli-glad-av-bilder.

skriver långa blogginlägg och mobilanteckningar och sidor i något gammalt skrivblock fulla med drömmar tankar känslor, men i slutändan blir allt ändå så fånigt att jag knappt klarar av att läsa de själv utan att skämmas så istället försöker jag uttrycka mig genom konstant tumblrande, skapande av minst hundra spellistor, fotografier och konstiga målningar (jag kan inte ens måla. men jag gör det ändå) och genom att citera låttexter typ konstant. för andra har så mycket lättare att beskriva mina känslor sådär exakt och precis än vad jag själv någonsin kan göra;;

TO DIE BY YOUR SIDE IS SUCH A HEAVENLY WAY TO DIE / I'M GLAD I DIDN'T DIE BEFORE I MET YOU / VAD VILL DU? MEN KOM DÅ, JAG ÄR JU HÄR OCH VÄNTAR PÅ DIG / ALLA FRÅGAR OM JAG KÄNNER NÅGONTING FÖR DIG OCH JAG VILL SVARA ATT JAG KÄNNER FAN ALLT SOM GÅR ATT KÄNNA I MIG.

 

II: drömmer mig bort till någonstans långt ifrån mörker, regn och gråkalla novemberdagar: ett café i london eller en gata i berlin eller kanske en balkong i paris, och jag räknar ner dagarna tills klockan byter år och januari blir till februari som övergår till mars med lite varmare väder och smältande isar och kanske lite fågelkvitter här & där, som till sist förvandlas till aprilsol och vårkänslor överallt. tanken på våren som kommer närmre blandat med alla känslor jag aldrig klarar av att sätta ord på är väl det enda som kan få mig att överleva & orka ta mig igenom den här äckliga jävla skitvintern.

 

och för er som är intresserade;

spellista #1: you better watch out 'cause i like you

spellista #2: i'm just a dreamer but i'm hanging on

(för övrigt, sådär på tal om ingenting funderar jag på att ha en frågestund. fast har man ens sådana längre och skulle jag ens få några frågor då? äsch, jag kanske ska strunta i det)

väntan, alltid denna väntan från vitt till grått till svart, detta år var svart / och liljorna faller från ett fönster i västerås inatt, jag hör ditt skratt / framtiden är ändå utom räckhåll för oss

 

Stannar hemma från skolan en dag längre i hopp om en chans att få stanna och hämta andan; har nått det där så-trött-på-allt-att-jag-bara-vill-lägga-mig-i-en-hög-på-golvet-och-dö-stadiet nu och är så orkeslös och utmattad över ingenting att jag knappt orkar andas där jag ligger i ett hörn av sängen och stirrar upp på väggen med alla fotografier (fotografier som gör mig glad, så jag ska ha något att titta på alla gånger jag ligger där och vill dö av ångest) och önskar mig lite mindre ensamhet lite mindre ångest lite mindre orkeslöshet och en aning mer närhet och kärlek och MÄNSKLIG VÄRME (SNÄLLA KOM NÄRMRE). Trettiosju grader celsius är allting som behövs. 

Och alla frågar om jag känner någonting för dig och jag vill svara att jag känner fan allt som går att känna i mig

If you were the floor I'd wanna be the rug and if you were a kiss I know I'd be a hug

Har sådan ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen och det här har varit det ensammaste och absolut värsta lovet i hela mitt liv för i n g e n t i n g blev som jag hoppats på och jag är SÅ inte redo för skola igen och jag vill helst utav allt bara lägga mig ner på golvet och sluta andas.

 

Töm ditt rum på tonårstankar nu

jag har legat här så länge och stirrat i taket att jag kan varenda spricka i färgen nu / att bära en dröm idag är ingen lätt sak, helst ska man ha en kortsiktig plan

går två år tillbaka i tiden genom gamla dagböcker och blogginlägg och inser att jag faktiskt längtar tillbaka lite, trots att allt var så konstigt. det var ändå så mycket enklare på något sätt och jag saknar att vara fjortonåriga vendela med popglasögon och rött fluffigt hår, jag saknar att ha svartvitrutiga kjolar och vita t-shirts med kenttexter skrivna med svart tuschpenna. saknar att skriva meningslösa blogginlägg, att umgås med elin varje dag, att leva för pärlplattor och såpbubblor och citera poptexter överallt och dansa till håkan hellström på mitt rum. nu känns allt bara så fruktansvärt grått och tråkigt, hela JAG känner mig grå och tråkig och jag har ju växt ifrån det där nu men jag skulle bara vilja åka tillbaka i tiden och vara fjorton ett tag till. 

 

 

Jag gav dig min version av sanningen för att få dig att förstå

Kanske tänker och känner lite för mycket som vanligt och kanske är lite för glad över lite för lite men denna helg har känts så himla himla himla bra. Nu är det snart måndag och ännu en ensam hemsk jävla vecka men istället för att kliva upp alldeles för tidigt och motvilligt skynda iväg till tåget innan det ens hunnit bli ljust ute, tänker jag nog bosätta mig ensam i det blå rummet hos mamma några dagar med lite katter och te och sånt, då jag lyckats dra på mig världens jävla förkylning.

 

ABC 123 and nothing really matters to me, nothing matters to me / ABC 123 and nothing means anything, but it doesn't matter to me

har hamnat i en sådan där fruktansvärt-trött-på-allt-period igen och kan knappt förmå mig att kliva upp ur sängen om morgnarna trots alarmet som ringer och ringer och ringer och säger "välkommen till en ny jävla skitdag" och talar om att jag kommer missa tåget om jag inte reser mig upp snart. orkar knappt göra någonting åt mitt utseende och undrar varför det inte är "socialt acceptabelt" att bära samma tröja fyra dagar i rad då jag egentligen inte orkar ha någonting annat än någon annans alldeles för stora svarta tjocktröja. allt är bara likgiltigt och jag bryr mig liksom inte om någonting längre, i alla fall inte sådant jag borde bry mig om. bryr mig inte om skolan, bryr mig inte om vad som händer runt omkring mig, bryr mig inte om mig själv, bryr mig inte om något. är bara så fruktansvärt trött på denna gråa trista jävla verklighet som tydligen kallas l i v e t .

 

looking good but feeling sad

hjärtat fylls till bristningsgränsen av helt fel känslor för helt fel personer och jag har hamnat i det där stadiet av ensamhet där det räcker med lite vänlighet eller någon obetydlig beröring för att ta upp hela min tankekraft. är omringad utav människor där jag går genom höstmörkret med den bitande kylan genom de lite för tunna strumpbyxorna en helt vanlig fredagkväll och sparkar på de gula löven som täcker marken, ändå känner jag mig ensammast i sverige och skapar en egen bild utav livet inuti huvudet där jag sjunker in så djupt att jag knappt märker hur folk pratar med mig. jag lever så mycket i de där dagdrömmarna och bilderna av DEN PERFEKTA VERKLIGHETEN att jag nästan glömmer bort hur äckligt och ensamt och hemskt allt faktiskt är. jag bygger upp någon slags mur av fina fantasier för att skydda mig själv från verkligheten, fast jag vet att det egentligen bara skadar mig själv mer för varje gång jag faller tillbaka och inser vad som är verkligt och vad som bara hänt i mitt huvud. 

 

(ber om ursäkt för min inaktivitet, den senaste veckan har jag: sovit alldeles för lite, levt på falafel och billig energidricka från netto, gosat med katter, ätit en halv miljard kanelbullar, nästan missat ett tåg för att jag stod inne på toaletten och tog egobilder, känt mig totalt jävla patetisk, fått panikattack pga spindelfobi (DET. SATT. EN. SPINDEL. PÅ. MIN. AXEL.), hängt i västerås, gått på spelningar, fått en lång svettig kram utav jimmie från dead by april och sett världens finaste underbaraste bästa state of grace)

vi är sånt som händer (sånt som hände)

det är höst på riktigt och jag gömmer mig för kylan och regnet under tjocktröjor och stickade halsdukar, räknar färgglada löv på marken och kryper ihop under täcket när mörkret tränger sig på alldeles för många timmar för tidigt medan jag lyssnar på sådan där gammal musik som kan klassas som soundtrack till alla tidigare höstar.

2008 - waiting, on my own, makedamnsure, good riddance.

2009 - photograph, with me, nu när du har mig förlorar du mig aldrig, last night on earth.

2010 - adam's song, vill ha dig, vid protesfabrikens stängsel, ångrar mig än.

2011 - break your little heart, magasinsgatan, du skär, naive.

det är höst och mörkt och kallt och ensamt och jag vill inte riktigt. jag vill inte alls. jag bara klagar och klagar och klagar hela jävla tiden och jag ber om ursäkt, men det är det enda jag tycks få ur mig. kärlek och sånt skit. för trots att inte ett jävla dugg egentligen slutat bra har i alla fall varje tidigare höst bestått utav fina sms och konversationer lite för långt in på nätterna och lyckorus och känslostormar och skakiga ben som jag inte riktigt vet beror på kylan eller nervositeten. jag har visserligen känt mig lika patetisk och ensam varje gång, men TILL SKILLNAD FRÅN DEN HÄR JÄVLA ÄCKELHÖSTEN HAR JAG EGENTLIGEN INTE VARIT DET. vill bara ha söta sms som kanske egentligen inte betyder någonting alls, varma kramar och lite för stora förhoppningar och snabba hjärtslag vid skymten av någon. den här hösten har jag INGENTING och det får mig bara att vilja krypa ihop i fosterställning och gråta tills mörkret försvunnit och våren dykt upp igen. jag. klarar. inte. av. ensamhet.

-

det kommer bara leda till något ont ändå

egentligen vill jag bara hata dig hata er hata allt som har med det att göra, men det kan jag inte för jag är inte sån så istället isolerar jag mig inne på det blå rummet med de sönderrivna tapeterna som jag aldrig orkar ta mig tid att försöka dölja, skriker högt med ansiktet pressat mot den prickiga kudden så ingen annan hör och borrar in de egentligen alldeles för korta naglarna i handflatan - de är i alla fall precis lagom långa för att kännas och lämna avtryck i form av små röda märken där jag pressat in dem lite för hårt i huden. ännu en gång har jag sjunkit in lite för djupt i patetiska dagdrömmar och ännu en gång har jag tvingats komma tillbaka till DEN DÄR JÄVLA VERKLIGHETEN

 

when i sleep with that picture of you framed beside my bed, oh, it's childish and it's silly but i think it's you in my room

två år fyllda av ångest tomhet saknad E N S A M H E T, 

två år och jag inser att ingenting förändrats över huvud taget och att allt egentligen är precis likadant som den sjuttonde september tvåtusentio. två år och jag är fortfarande lika jävla ensam.

think of someone you physically admire

i don't want to admit, but we're not gonna fit, no, i'm not the type that you like / why don't we just pretend?

I: skrattar åt hur patetisk jag är medan hela jävla ansiktet färgas gråsvart av sminktårar och jag vet inte riktigt om jag vill sitta tyst och apatisk i ett hörn eller skrika och slå sönder någonting, lyssnar på lies med marina and the diamonds om och om igen och undrar ännu en gång; VAD ÄR DET FÖR JÄVLA FEL PÅ MIG? VARFÖR BRYR JAG MIG ENS SÅ MYCKET? OCH VARFÖR SKA JAG FÄSTA MIG VID FOLK SÅ JÄVLA SNABBT NÄR JAG VET ATT JAG BARA KOMMER MÅ DÅLIGT AV DET?

 

II: de kalla regndropparna känns som nålar när de träffar huden, kylan tränger igenom de tunna kläderna och jag fryser så mycket att jag skakar när vinden sliter tag i mig och får de gula löven på marken under mig att flyga iväg. men jag bryr mig inte, tänker inte, känner inte gåshuden på armarna eller hur fingrarna långsamt börjar domna bort, det enda jag känner är E N S A M H E T E N och orden "VAD VAR DET JAG SA" som ekar i huvudet så högt att jag bara vill krossa det hårt mot en betongvägg för att få det att tystna. vad var det jag sa? att det var för bra för att vara sant, att ingenting kunde kännas såhär rätt utan att snart bli så totalt jävla fel. och stämde det? ja.

 

III: you don't love me, big fucking deal, i'll never tell you how i feel. it almost feels like a joke to play out the part, when you're not the starring role in someone else's heart. you know i'd rather walk alone than play a supporting role, if i can't get the starring role

 

you're never gonna love me, so what's the use? what's the point in playing a game you're gonna lose? what's the point in saying you love me like a friend? what's the point in saying it's never gonna end?

september, och jag fattar ett svårt beslut.

gömmer mig under täcket, tittar på favoritfilmen tre gånger på rad och borrar in ansiktet i varma kattpälsar i hopp om en flykt från mörkret kylan och ångesten som smyger sig på, lyssnar på december och tänker tillbaka på alla tidigare år fyllda av svåra septemberbeslut och oktoberkvällar med lite för många känslor som får huvudet att snurra och hjärtat att nästan flyga ur bröstkorgen. tänker lyssnar känner, undrar om samma ord kommer tala samma sanning som tidigare. vilket svårt beslut kommer jag fatta under de kommande tjugotvå dagarna? kommer även denna oktober spenderas med bilden av någon fastklistrad i huvudet, tillsammans med en konstant ökad puls och sådana där känslor som får mig att knappt kunna tänka klart? 

min nedräkning börjar nu, där allt en gång tog slut.

 

annars är det helg och jag känner mig ensammare än någonsin. vill ha måndag morgon, vill ha sällskap och skratt och prat och människor omkring mig och kanske lite kramar, vill inte sitta ensam inne på rummet och försöka gömma mig från ångesten.

(har börjat längta till skolan, hur sjukt är inte det?)

trettiosju grader celsius är allt som behövs

idag fyllde jag sexton år

och trots det, trots att jag nog blivit mer uppvaktad utav folk omkring mig än någonsin förut, trots alla grattis och trots de få men fina presenterna, kunde jag inte få bort den där gnagande känslan i bröstet om att någonting saknades. det gråkalla regnvädret som hängt i luften under hela dagen tycktes ha följt med varje litet andetag och klibbat fast i min kropp, och under vad som kändes som en evighet och lite till tvingades jag borra in de korta naglarna i handflatan så hårt att märkena satt kvar långt efteråt, för att inte tappa andan och gråta ner i historiaboken. 

så 

jävla

patetisk.

 

men så insåg jag nog till sist hur töntig själva situationen var, 

andades djupt och lämnade skolan tillsammans med becca och sofie efter den första och sista lektionen för dagen, gömde ansiktet för regnet i den tjocka halsduken och värmde mig med mcdonaldskaffe medan jag önskade mig trettiosju grader celsius och långa varma kramar och mänsklig värme istället för värmen från en pappersmugg med en skvätt vattnigt kaffe. 

 

på tåget hem fastnade jag i dagdrömmar med the green fields of france på repeat och kände hur en liten bit av tomhet följde med varje andetag ut igen. och jag tror jag mår ganska bra nu, i alla fall. 

 

-