går två år tillbaka i tiden genom gamla dagböcker och blogginlägg och inser att jag faktiskt längtar tillbaka lite, trots att allt var så konstigt. det var ändå så mycket enklare på något sätt och jag saknar att vara fjortonåriga vendela med popglasögon och rött fluffigt hår, jag saknar att ha svartvitrutiga kjolar och vita t-shirts med kenttexter skrivna med svart tuschpenna. saknar att skriva meningslösa blogginlägg, att umgås med elin varje dag, att leva för pärlplattor och såpbubblor och citera poptexter överallt och dansa till håkan hellström på mitt rum. nu känns allt bara så fruktansvärt grått och tråkigt, hela JAG känner mig grå och tråkig och jag har ju växt ifrån det där nu men jag skulle bara vilja åka tillbaka i tiden och vara fjorton ett tag till.