Sammanfattning utav år 2012
Så, hej, här är årsresumén och jag kommer därmed inte skriva några fler blogginlägg under de två dagarna som är kvar utav det här året. Vi ses 2013.
Januari
”2012 ska bli en ny, BRA start” tänkte jag där jag precis som alla år tidigare stod med Ma på gatan utanför huset, lyssnade på Timglas från mobiltelefonen och kände det bultande hjärtat i bröstkorgen när fyrverkerierna smattrade på himlen och klockan bytte år. 2012-01-01 klockan 00:00. Fan vad fel jag hade.
Året började relativt bra, trots att det blev väldigt mycket bråk hemma bland annat på grund av mina sovvanor; för jag varken vågade eller kunde somna in förrän det blivit ljust ute, och jag vaknade inte förrän mörkret slukat staden igen. Jag hängde inne på Konsum i ungefär en evighet med Elin en dag och skrattade åt HEJ JAG LUKTAR BAJS, och åkte till Eskilstuna med Erica för att se Moa Lignell och ta egobilder i mikrovågsugnar. Sedan började skolan och det var någonstans där jag föll.
Allt var kaos och kärlek och konstiga känslor och panikattacker och trasighet och ångest och depressioner och sömnlöshet och obesvarade sms och IG:n överallt. Jag gick fortfarande i skolan, men jag kunde lika gärna ha struntat i det då jag aldrig gjorde någonting där. Jag åt inte, jag sov inte. Jag bara grät. Grät när jag vaknade grät när jag gick till skolan grät på skoltoaletter under rasterna grät i tysthet på lektionerna grät när jag gick hem grät tills jag somnade och så började allt om igen. Gick på spelning en kväll och det slutade med att jag satt gråtande och skakande på en bänk utomhus i tjugofem minusgrader med t-shirt på mig, det slutade med att jag föll ihop på marken påväg hem och bara grät i en evighet tills någon kom och satte sig och pratade med mig, höll mig sällskap och till sist fick mig att orka resa mig upp och gå hem.
Jag började prata lite mer med två utav de absolut finaste människorna jag träffat, och det fick mig att må lite lite bättre emellanåt mitt i allt jävla kaos.
Januari var fruktansvärd och ingenting någonsin skulle kunna få mig att vilja uppleva det igen.
januarispellista
Februari
Februari fortsatte ungefär lika konstigt, lika olyckligt, kaotiskt och hemskt. Stängde in mig på rummet, låg apatisk på sängen och grät sönder ögonen till olyckliga kärlekslåtar mest hela tiden och ville ingenting hellre än att försvinna. Började gå till bup (till ingen jävla nytta över huvud taget), bråkade med pappa hela tiden, svarade på ett facebookmeddelande och kände mig som den hemskaste människan i världen, firade alla hjärtans dag med Jonna, hade myskväll med henne & Martina och bakade skitäckliga cupcakes och pratade och kramades och grät lite och tittade på Scrubs, insåg att alla gamla känslor jag trodde försvunnit för längesen fortfarande fanns kvar, och åkte till Stockholm med Jonna och Michelle för att se Adept. Stod allra längst fram med revbenen krossade mot kravallstaketet, och det var så himla värt det trots all smärta i kroppen och trots nackspärren som satt kvar i flera veckor efteråt. Det var nog enda gången i hela februari som jag kunde låta bli att tänka.
februarispellista
Mars
Mars var fruktansvärt förvirrande men ändå kändes det lite lite lättare att andas. Spenderade nästan hela lovet inne på rummet med te och tända doftljus, tog små promenader i vad som började likna vårsol och åkte lite spontant till Karlstad över en dag utan att riktigt veta varför. Lyssnade jättemycket på Melissa Horn, råkade falla tillbaka till gamla vanor & tankar & känslor, kände mig ständigt otillräcklig då jag aldrig kunde sluta jämföra mig med en människa, färgade mitt hår i någon slags konstig dip dye och spenderade fredagkvällar med att ha disco för småbarn. (Fast jag satt mest och åt chokladbollar och popcorn och dansade jättefult till partymusik med Ma) Skolan gick dåligt och folk (mamma) sa att de inte trodde jag skulle klara av att komma in på något gymnasium med mina betyg. Började gråta under nationella i biologi och lämnade in ett tomt papper, misslyckades med allt och under den där avslutningen i Vasagymnasiets aula innan påsklovet tror jag att jag dog. Det var så JÄVLA FEL att låta mig själv falla tillbaka till dig för jag visste ju hur mycket det skulle krossa mig ännu en gång, men jag kunde inte hindra det när jag såg dig sitta där uppe på scenen mer perfekt än någonsin och sjunga precis samma låt som fått mig att falla från allra första början tre och ett halvt år tidigare. Levde efter låttexter som the other girl is not like me she’s prettier and skinnier if I could only get her out of the picture then he would know how much i want him och last night I went out with this guy this guy he was nice he was nice and cute but he he wasn't you, you say that we're just friends but I want this ‘til the end och tänkte ännu en gång så mycket på dig att jag trodde hjärtat skulle gå sönder.
marsspellista
Februari fortsatte ungefär lika konstigt, lika olyckligt, kaotiskt och hemskt. Stängde in mig på rummet, låg apatisk på sängen och grät sönder ögonen till olyckliga kärlekslåtar mest hela tiden och ville ingenting hellre än att försvinna. Började gå till bup (till ingen jävla nytta över huvud taget), bråkade med pappa hela tiden, svarade på ett facebookmeddelande och kände mig som den hemskaste människan i världen, firade alla hjärtans dag med Jonna, hade myskväll med henne & Martina och bakade skitäckliga cupcakes och pratade och kramades och grät lite och tittade på Scrubs, insåg att alla gamla känslor jag trodde försvunnit för längesen fortfarande fanns kvar, och åkte till Stockholm med Jonna och Michelle för att se Adept. Stod allra längst fram med revbenen krossade mot kravallstaketet, och det var så himla värt det trots all smärta i kroppen och trots nackspärren som satt kvar i flera veckor efteråt. Det var nog enda gången i hela februari som jag kunde låta bli att tänka.
februarispellista
Mars
Mars var fruktansvärt förvirrande men ändå kändes det lite lite lättare att andas. Spenderade nästan hela lovet inne på rummet med te och tända doftljus, tog små promenader i vad som började likna vårsol och åkte lite spontant till Karlstad över en dag utan att riktigt veta varför. Lyssnade jättemycket på Melissa Horn, råkade falla tillbaka till gamla vanor & tankar & känslor, kände mig ständigt otillräcklig då jag aldrig kunde sluta jämföra mig med en människa, färgade mitt hår i någon slags konstig dip dye och spenderade fredagkvällar med att ha disco för småbarn. (Fast jag satt mest och åt chokladbollar och popcorn och dansade jättefult till partymusik med Ma) Skolan gick dåligt och folk (mamma) sa att de inte trodde jag skulle klara av att komma in på något gymnasium med mina betyg. Började gråta under nationella i biologi och lämnade in ett tomt papper, misslyckades med allt och under den där avslutningen i Vasagymnasiets aula innan påsklovet tror jag att jag dog. Det var så JÄVLA FEL att låta mig själv falla tillbaka till dig för jag visste ju hur mycket det skulle krossa mig ännu en gång, men jag kunde inte hindra det när jag såg dig sitta där uppe på scenen mer perfekt än någonsin och sjunga precis samma låt som fått mig att falla från allra första början tre och ett halvt år tidigare. Levde efter låttexter som the other girl is not like me she’s prettier and skinnier if I could only get her out of the picture then he would know how much i want him och last night I went out with this guy this guy he was nice he was nice and cute but he he wasn't you, you say that we're just friends but I want this ‘til the end och tänkte ännu en gång så mycket på dig att jag trodde hjärtat skulle gå sönder.
marsspellista
April
I takt med snön som smälte och vårkänslorna som tog över började jag sakta men säkert må bra igen. Helt okej, i alla fall. Dansade omkring på grusiga gator, chillade i aprilsolen med Jonna och lyssnade på minnen av aprilhimlen medan vi låg på marken nere vid ån med fötterna uppsträckta mot himlen och pratade och skrattade och delade cigaretter. Det var något speciellt med just det lilla ögonblicket för jag kan fortfarande minnas ruset i hela kroppen, lyckan, hur fint allt var och hur bra allt kändes. Jag umgicks en hel del med Jonna i april, eller jag umgicks förresten mycket med vänner över huvud taget, och gjorde precis sådana där saker man bara måste göra i april. Vi hängde på stan och blåste såpbubblor, åt risifrutti med rosa plastskedar, lyssnade på Broder Daniel och tog bilder på oss själva med silverstjärnor under ögonen. Jag umgicks med Erica tre dagar i rad och lyssnade på Justin Biebers julalbum på repeat, hade tacokväll hemma hos mig och satte påskfjädrar i lampan. Den där människan som fått mig att gå sönder helt & hållet några månader tidigare var där, och allt kändes så bra och precis som vanligt ända tills alla människor gått hem då jag föll ihop gråtande på golvet, med ansiktet begravt i en röd kudde där lite av den där människans lukt råkat fastna.
Hängde på Smedjan två dagar i rad och blev förvirrad av någon slags konstig svartsjuka som jag inte riktigt förstod mig på, gick på bio med Ma och såg Titanic, tog spexfoto med klassen och gick omkring i skolan med mörkblå nallepyjamas en hel dag, åkte på klassresa till Stockholm, och var pinsamt nära att bryta ihop då jag såg dem tillsammans under en spelning. Samtidigt som jag började glömma dig saknade jag DIG mer och mer och jag minns hur mycket jag hatade mig själv för det för jag hade ju kommit över dig.
aprilspellista
I takt med snön som smälte och vårkänslorna som tog över började jag sakta men säkert må bra igen. Helt okej, i alla fall. Dansade omkring på grusiga gator, chillade i aprilsolen med Jonna och lyssnade på minnen av aprilhimlen medan vi låg på marken nere vid ån med fötterna uppsträckta mot himlen och pratade och skrattade och delade cigaretter. Det var något speciellt med just det lilla ögonblicket för jag kan fortfarande minnas ruset i hela kroppen, lyckan, hur fint allt var och hur bra allt kändes. Jag umgicks en hel del med Jonna i april, eller jag umgicks förresten mycket med vänner över huvud taget, och gjorde precis sådana där saker man bara måste göra i april. Vi hängde på stan och blåste såpbubblor, åt risifrutti med rosa plastskedar, lyssnade på Broder Daniel och tog bilder på oss själva med silverstjärnor under ögonen. Jag umgicks med Erica tre dagar i rad och lyssnade på Justin Biebers julalbum på repeat, hade tacokväll hemma hos mig och satte påskfjädrar i lampan. Den där människan som fått mig att gå sönder helt & hållet några månader tidigare var där, och allt kändes så bra och precis som vanligt ända tills alla människor gått hem då jag föll ihop gråtande på golvet, med ansiktet begravt i en röd kudde där lite av den där människans lukt råkat fastna.
Hängde på Smedjan två dagar i rad och blev förvirrad av någon slags konstig svartsjuka som jag inte riktigt förstod mig på, gick på bio med Ma och såg Titanic, tog spexfoto med klassen och gick omkring i skolan med mörkblå nallepyjamas en hel dag, åkte på klassresa till Stockholm, och var pinsamt nära att bryta ihop då jag såg dem tillsammans under en spelning. Samtidigt som jag började glömma dig saknade jag DIG mer och mer och jag minns hur mycket jag hatade mig själv för det för jag hade ju kommit över dig.
aprilspellista
Maj
Allt jag trodde jag glömt bara kom tillbaka på en gång och jag minns hur jag satt vid cykelställen bakom Stureskolan och grät till Jag hatar att jag älskar dig den där kvällen. Allt gjorde precis lika ont igen; att se dig tillsammans med henne, att veta hur patetisk jag egentligen var som fortfarande tänkte så fruktansvärt mycket på dig och att ditt jävla skåp tvunget skulle vara typ en halvmeter från mitt så jag bara ville falla ihop i en liten ångesthög på det gröna korridorsgolvet och gråta för att jag var tvungen att vara så nära utan att kunna röra dig. Att vilja skrika och slå huvudet i väggen varje gång jag såg dig för att du var världens finaste och för att jag visste att du var någon annans och att jag aldrig någonsin skulle få tillbaka dig.
Relaterade hela mitt liv till kärleksböcker (”Jag kan inte leva om du ska vara med henne. Jag kan inte andas, förstår du?” ”Ja.” ”jag vill dö.”), drömde mig tillbaka till tidigare år, hängde på köpingsyran med Jonna och Michelle och såg Charta 77 och drack hello kitty-dricka och såg en fin människa och var glad, undrade (trots hur ont det gjorde) hur jag skulle överleva utan att träffa dig varje dag, och flydde bort från verkligheten några dagar för att lyssna till språket jag en gång var så kär i, sitta på en balkong till sent på kvällen och småprata & skratta så jag fick ont i magen, andas Berlinluft och gå vilse bland främmande tyskar och tunnelbanestationer och obegripliga skyltar på väg till Friedrichstraße.
majspellista
Juni
It’s something unpredictable but in the end it’s right, I hope you had the time of your life. Bara tanken på hela jävla juni gör mig sentimental och ger mig ont i magen av alla känslor.
#1: Cykeltur till Medåker och lärarmiddag och avslutning och klassfest och S L U T E T. Världens bästa klass skiljdes åt efter tio år tillsammans, och den skolavslutningen kändes mer som en begravning. Stod för allra sista gången och sjöng till Good riddance utanför klassrumsdörren tillsammans med världens bästa människor, grät inombords men skrattade och var lyckligast i världen på utsidan, blåste i hemska partytutor och skrek mig hes på ett traktorflak och rökte vattenpipa i den sista kvällssolen på en altan hemma hos Johan.
#2: Insåg hur töntig jag varit, bestämde mig för att släppa taget helt & hållet om alla patetiska tankar som dödat mig under vintern och tog en evighetslång kvällspromenad runt hela Arboga utan att ens bry mig om vem som gick bredvid.
#3: En verklighetsflykt bestående av regn, röda bussar, brittiska accenter, trubadurer som sjunger Simon & Garfunkel i tunnelbanan och allt annat som är underbart med London. Tre dagar behövdes för att få mig att älska den staden mer än någonting annat.
#4: Sommarkvällar med fina vänner, studsmattehäng och partymusik och gå-hem-själv-mitt-i-natten-efter-att-ha-sett-skräckfilm och vattenpipa och såpbubblor och sånt.
junispellista
#1: Cykeltur till Medåker och lärarmiddag och avslutning och klassfest och S L U T E T. Världens bästa klass skiljdes åt efter tio år tillsammans, och den skolavslutningen kändes mer som en begravning. Stod för allra sista gången och sjöng till Good riddance utanför klassrumsdörren tillsammans med världens bästa människor, grät inombords men skrattade och var lyckligast i världen på utsidan, blåste i hemska partytutor och skrek mig hes på ett traktorflak och rökte vattenpipa i den sista kvällssolen på en altan hemma hos Johan.
#2: Insåg hur töntig jag varit, bestämde mig för att släppa taget helt & hållet om alla patetiska tankar som dödat mig under vintern och tog en evighetslång kvällspromenad runt hela Arboga utan att ens bry mig om vem som gick bredvid.
#3: En verklighetsflykt bestående av regn, röda bussar, brittiska accenter, trubadurer som sjunger Simon & Garfunkel i tunnelbanan och allt annat som är underbart med London. Tre dagar behövdes för att få mig att älska den staden mer än någonting annat.
#4: Sommarkvällar med fina vänner, studsmattehäng och partymusik och gå-hem-själv-mitt-i-natten-efter-att-ha-sett-skräckfilm och vattenpipa och såpbubblor och sånt.
junispellista
Juli
Tänkte tyckte kände alldeles för mycket och skrev alldeles för många patetiska blogginlägg och betedde mig som en idiot mot allt och alla. Var tillbaka på noll och kände mig precis lika krossad som september tvåtusentio och saknade dig mer än någonsin, och som jag önskar att jag bara KUNDE HÅLLIT KÄFTEN.
I juli satt jag vaken hela nätter med Justin Bieber i bakgrunden och hatade hela världen, jag var på spelning och stirrade på en människa och gick till mcdonalds i creepers, jag fick veta att jag kommit in på mitt förstahandsval på gymnasiet, jag blekte håret och blev blond (fast innan det hann jag vara rödhårig ett tag också) och den nittonde till tjugoförsta juli var världens bästa finaste Astrid här. Var så fruktansvärt LYCKLIG under de dagarna. Satt i en stor gunga och rökte och pratade och skrattade ungefär en hel kväll tills det blev för kallt för att vara utomhus, spelade in en ful video och skrattade tills det gjorde ont i magen, och den tjugonde köade vi sju timmar till Kent och stod nästan längst fram och det var nog det finaste som hänt under hela sommaren. Grät och kramades med Jonna under Berg&dalvana och skrek ÅH BABY VAR HAR DU VARIT VI HAR REDAN TÄNT PÅ GRILLEN så högt att jag tappade rösten.
(bild 1 och 2 är astrids)
julispellista
Augusti
Det var någonstans här jag vaknade ur det där inre kaoset och känslostormarna, och insåg vad jag faktiskt ställt till med. Grät en hel natt och skrev ett långt facebookmeddelande till någon jag aldrig trodde jag skulle skriva något sådant till och fick plötsligt lite lättare att andas.
Den femtonde augusti åkte jag till Västerås med Amanda x2, jag var blond och hade fågelklänningen och dr martens och såg fram emot att få krossa revbenen mot ett kravallstaket ytterligare en gång. Kände värmen från asfalten där vi satt hela dagen genom solsken och spöregn med siffrorna 3 4 och 5 skrivna på våra händer. Såg någon vinka åt oss från scenen - ”är det han?” - ”jag tror det” - tio minuter senare fick vi träffa honom. Världens finaste Lars Winnerbäck. Hoppade och dansade och sjöng mig igenom hela konserten och kände hjärtat bulta mot staketet varje gång han såg på mig, pekade på mig och mötte min blick. VÄRLDENS FINASTE JÄVLA LARS WINNERBÄCK. Jag finner inga ord för hur otroligt fint det var, verkligen inte.
Två dagar senare satt jag med neonblått hår på ett tåg mot Västerås med Alex Day på högsta volym i hörlurarna och trodde jag skulle dö av nervositet. Den där första jävla skoldagen jag haft sådan fruktansvärd ångest inför. Jag stod mest i ett hörn och höll på att svimma, men trots att jag varit så rädd för allt det där nya var F Ö R Ä N D R I N G precis vad jag behövde. Trots att jag varit så rädd för hur jag skulle klara mig utan dig i min närhet varenda dag var att komma ifrån dig precis vad jag behövde.
augustispellista
September
September var fyllt av alldeles för konstiga känslor för alldeles fel person och mer än så tänker jag nog aldrig någonsin yttra mig om, för hela grejen är så fruktansvärt fånig och pinsam egentligen. De fick mig i alla fall att känna mer än jag gjort på länge samtidigt som de strax därpå krossade mig t o t a l t och det är så fruktansvärt skrattretande hur jag kunde bry mig så otroligt mycket om en sådan sak, men sånt tänker man ju inte på när man väl är där, då funderar man inte över om de där känslorna verkligen är på riktigt och man tänker inte minsta lilla på vem eller vad det egentligen är som får det att kännas som att hjärtat går sönder. Det bara ÄR så.
Jag fyllde år och fick långa grattiskramar och en ny kamera, jag lyssnade väldigt väldigt mycket på Marina and the Diamonds och The green fields of france med Dropkick Murphys, jag hade en kort men väldigt tillräcklig konversation med personen jag i princip inte pratat med på exakt precis två år och det var nog det sista steget ut ur den där alldeles för stora platsen i mitt hjärta som han borde lämnat för längesen, för det är klart som fan att jag aldrig någonsin kommer GLÖMMA och det är inte det jag någonsin velat göra heller. Jag har aldrig velat GLÖMMA honom utan bara släppa taget & komma över, och det är väl det jag gjort nu. Två år senare.
septemberspellista
Oktober
Lyssnade på Glaspärlespel med Yersinia på tåget till skolan varenda morgon och hatade livet, sparkade på gula höstlöv och skrev om hur mycket jag skulle komma att hata den här hösten för att den till skillnad från alla andra var så jävla ensam. Men jag hade fel, och när jag läste gamla dagböcker skrivna tvåtusentio slog tanken mig lika hårt som den gjorde då, eller förra året, eller för tre fyra kanske nästan fem år sedan; jag blir alltid kär på hösten.
Den femte stannade jag kvar i Västerås för att gå på spelning och få svettiga kramar av Jimmie i Dead by April och sova på en madrass på golvet i Emils rum, den sjätte drack jag chailatte i höstsolen på centralen och trotsade min fruktansvärda sociala ångest för att ta tåget till Köping - SJÄLV - och se världens finaste State of Grace. Det var den kvällen som hela min höst på något sätt förändrades under bara några timmar, och den där tågbiljetten ligger fortfarande kvar i min jackficka som en slags påminnelse om det.
Övergick hela tiden från glad till mer förvirrad än någonsin, för jag var så rädd för att falla igen men som-jävla-vanligt kunde jag inte hindra det. Vinglade runt på kalla gator tillsammans med folk jag knappt kände och skrattade åt allt, lämnade huset på skakiga ben den trettonde oktober och försökte med alla krafter jag hade att dölja nervositeten och fjärilarna och explosionerna i bröstkorgen när jag såg dig stå och vänta på mig utanför stationen, gick på ytterligare en spelning och var på världens finaste humör och allt kändes sådär supertöntigt löjligt fånigt perfekt. Och utöver allt det där andra som gjorde mig så fruktansvärt glad den kvällen kände jag mig också så otroligt STOLT, för där stod du uppe på scenen mitt framför mina ögon och för första gången på fyra år kunde jag se på dig utan att blicken fastnade och inte gick att slita loss. JAG KUNDE SE PÅ DIG OCH KÄNNA INGENTING.
Det sista jag gjorde i oktober; klippte av mig håret jag sparat i ett och ett halvt år och färgade det lila.
oktoberspellista
November
oktoberspellista
November
Det finns inte sådär otroligt mycket att säga om november egentligen. November var ingenting speciellt, men ändå var det som att hela jag förändrades helt & hållet någon dag i mitten utav alltihop. Ibland var jag så glad att jag dansade omkring på rummet till popmusik, ibland låg jag på badrumsgolvet och grät så jag nästan kräktes och paniksmsade den enda människan jag ville prata med när det kändes som om jag skulle dö av ångest. Spenderade dagar hemma på rummet med te och böcker istället för att vara i skolan bara för att jag inte orkade, tittade på kärleksfilmer och kunde ligga på min säng i flera timmar och stirra in i väggen med alla fotografierna. Fotografierna jag satt upp utav just den anledningen; för att ha någonting att titta på när jag ligger där och går under av ångest, någonting som kan få mig att le. Lyssnade mycket på Bon iver och svensk pop, gick på spelning en kväll tillsammans med Ma och Gustav och ville mest lägga mig ner på golvet och dö av ensamhet, för varenda jävla människa där hade någons famn att gömma sig i, medan jag desperat sökte lite närhet i några sms för att slippa bryta ihop och gråta.
En vecka senare stod jag med skakiga ben på Smedjans golv, på precis samma plats under hela kvällen, fnissade lite tyst med handen för munnen och var glad men samtidigt inte alls. Jag fick bara huvudvärk utav banden som spelade den kvällen, det visste jag redan innan men jag åkte dit ändå, för du skulle ju vara där. Samma kväll bröt jag ihop på väg hem, kände mig dum och otillräcklig och ville bara försvinna.
Det hände inte så mycket mer i november än spelningar, när jag tänker efter. Den tjugofjärde var jag på fint humör och dansade till popmusik på Smedjan med Astrid. Sen kom snöstormarna och minusgraderna och mörkret.
novemberspellista
December
Varje ord du säger kan driva oss isär. Vill förtvivlat gärna att det inte ska sluta här. Ord är som napalmbomber; de ödelägger land. Jag vill inte höra vad du hör att säga, BARA HÅLLA DIN HAND. Allting började mest bli konstigt sådär som det på något sätt alltid blir i december, jag lyssnade på Nordpolen och Säkert! varenda morgon när jag kämpade mig genom snödrivorna i tjugo minusgrader med alldeles för tunna strumpbyxor medan jag räknade de alldeles för många dagarna sedan den senaste kontakten. Fick ett långt meddelande en kväll; grät så jag kräktes medan jag slet ner fotografier från väggarna, rev sönder sidor ur min skrivbok, skrek och skakade och borrade in naglarna i benet. Gjorde några små, tafatta försök i form av sms som aldrig blev besvarade, sov dåligt åt dåligt lyssnade på Steget hela tiden och plågade mig igenom den sista skolveckan. Julavslutningen var fin, jag inledde lovet med att stänga in mig på rummet och dricka kopp efter kopp med blåbärste. Firade jul hemma hos pappa och var mest trött och bitter och missnöjd med julklapparna, väntade på god-jul-sms som aldrig kom och övervägde hela tiden att höra av mig, men var för feg. Är alltid för feg. Grät så jag skakade till samma låt på repeat en natt i slutet utav december, skreksjöng PLEASE REMEMBER ME DARLING in i kudden och rev sönder ett fotografi på mitten. Pendlade hela tiden mellan att sakna så mycket att jag inte kunde andas och att tänka att det spelar ingen roll jag klarar mig lika bra utan dig det är inte värt det JAG LÄGGER NER NU. (Jag kommer inte höra av mig igen och jag kommer inte ta skulden, så säg det och få det gjort, det finns bara ett enda sätt att brinna upp.)
novemberspellista
December
Varje ord du säger kan driva oss isär. Vill förtvivlat gärna att det inte ska sluta här. Ord är som napalmbomber; de ödelägger land. Jag vill inte höra vad du hör att säga, BARA HÅLLA DIN HAND. Allting började mest bli konstigt sådär som det på något sätt alltid blir i december, jag lyssnade på Nordpolen och Säkert! varenda morgon när jag kämpade mig genom snödrivorna i tjugo minusgrader med alldeles för tunna strumpbyxor medan jag räknade de alldeles för många dagarna sedan den senaste kontakten. Fick ett långt meddelande en kväll; grät så jag kräktes medan jag slet ner fotografier från väggarna, rev sönder sidor ur min skrivbok, skrek och skakade och borrade in naglarna i benet. Gjorde några små, tafatta försök i form av sms som aldrig blev besvarade, sov dåligt åt dåligt lyssnade på Steget hela tiden och plågade mig igenom den sista skolveckan. Julavslutningen var fin, jag inledde lovet med att stänga in mig på rummet och dricka kopp efter kopp med blåbärste. Firade jul hemma hos pappa och var mest trött och bitter och missnöjd med julklapparna, väntade på god-jul-sms som aldrig kom och övervägde hela tiden att höra av mig, men var för feg. Är alltid för feg. Grät så jag skakade till samma låt på repeat en natt i slutet utav december, skreksjöng PLEASE REMEMBER ME DARLING in i kudden och rev sönder ett fotografi på mitten. Pendlade hela tiden mellan att sakna så mycket att jag inte kunde andas och att tänka att det spelar ingen roll jag klarar mig lika bra utan dig det är inte värt det JAG LÄGGER NER NU. (Jag kommer inte höra av mig igen och jag kommer inte ta skulden, så säg det och få det gjort, det finns bara ett enda sätt att brinna upp.)
Nyårsafton kommer jag fira tillsammans med några vänner i Västerås, och det kan nog bli hur trevligt som helst.
decemberspellista
2012 började i kaos, fortsatte bättre och bättre och slutade ganska konstigt. Det här året har jag mått så dåligt att jag slutat äta och bara velat dö. Jag har plågats av fel känslor för fel personer, jag har legat vaken hela nätter med svidande söndergråtna ögon och läst gamla smskonversationer medan jag undrat hur när var allt gick fel. Jag har lämnat känslor bakom mig och samtidigt återupptagit gamla känslor jag trodde jag glömt för längesen, jag har betett mig som en fruktansvärd idiot, och jag skäms fortfarande, trots att jag pratat & rett ut alltihop med personerna det gällde. Jag har fallit för hårt och känt för mycket och förändrats fruktansvärt mycket på något sätt jag inte riktigt kan beskriva. Jag har förlorat och tappat kontakten med väldigt många vänner, men samtidigt fått flera nya. Jag har (för sista gången nu, för jag vet att jag menar det på riktigt) släppt taget och kommit över den där kärleken jag haft så jävla svårt att glömma, och ja. Tvåtusentolv har nog varit mest dåligt, konstigt och kaotiskt faktiskt, men det har väl haft sina fina stunder också. Allt jag önskar mig nu är ett BRA TVÅTUSENTRETTON, men jag vågar inte hoppas på någonting ännu.
2012 började i kaos, fortsatte bättre och bättre och slutade ganska konstigt. Det här året har jag mått så dåligt att jag slutat äta och bara velat dö. Jag har plågats av fel känslor för fel personer, jag har legat vaken hela nätter med svidande söndergråtna ögon och läst gamla smskonversationer medan jag undrat hur när var allt gick fel. Jag har lämnat känslor bakom mig och samtidigt återupptagit gamla känslor jag trodde jag glömt för längesen, jag har betett mig som en fruktansvärd idiot, och jag skäms fortfarande, trots att jag pratat & rett ut alltihop med personerna det gällde. Jag har fallit för hårt och känt för mycket och förändrats fruktansvärt mycket på något sätt jag inte riktigt kan beskriva. Jag har förlorat och tappat kontakten med väldigt många vänner, men samtidigt fått flera nya. Jag har (för sista gången nu, för jag vet att jag menar det på riktigt) släppt taget och kommit över den där kärleken jag haft så jävla svårt att glömma, och ja. Tvåtusentolv har nog varit mest dåligt, konstigt och kaotiskt faktiskt, men det har väl haft sina fina stunder också. Allt jag önskar mig nu är ett BRA TVÅTUSENTRETTON, men jag vågar inte hoppas på någonting ännu.
Hur som helst; gott nytt år, älsklingar.
tame the ghosts in my head that run wild and wish me dead
it came to the end, it seems you had heard. as we walked the city streets you never said a word. when we finally sat down your eyes were full of spite, i was desperate, i was weak, i could not put up a fight. but where are you now? where are you now? do you ever think of me in the quiet, in the crowd? you were strangely less than pain than you were cold, triumphant in your mind of the logic that you hold. you said no one would ever know the love that we had shared, as i took my leave to go it was clear you didn't care. where are you now? where are you now? do you ever think of me in the quiet, in the crowd? and i hear of your coming and your going in the town, i hear stories of your smile, i hear stories of your frown. and the darkness can descend, we can relish all the pain but i know that's what you love 'cause you know i love the same. where are you now? where are you now? do you ever think of me in the quiet, in the crowd?
& SOM JAG ÖNSKAR ATT DU VAR HÄR NU / JAG VILL BARA HÖRA DINA HJÄRTSLAG / & DU ÄR LIKA ENSAM SOM JAG
Hela dagen har varit kaotisk och har mest spenderats gråtandes och apatisk på sängen, mest på grund av ångest ångest ångest och ensamhet som dödar mig men mer orkar jag inte försöka yttra mig om. Just nu känns allting bättre, men jag är fortfarande så fruktansvärt förvirrad, förvirrad och rädd för alla dessa känslor. Alla känslor som jag redan råkat släppa in alldeles för långt och låtit ta över alldeles för mycket av min tankekraft trots att jag lovat mig själv att låta bli, för att slippa låta dem krossa mig på samma sätt som de alltid gör när ingenting någonsin blir som jag hoppats på.
feeling super super super suicidal
TÄNKER KÄNNER BRYR MIG alldeles för mycket, sjunker in i tankarna och drömmarna alldeles för ofta och känner besvikelsen ta över hela kroppen när ingenting någonsin blir som jag vill att det ska vara, sådär fint och perfekt som det är i dagdrömmarna inuti mitt huvud. för ingenting är fint. ingenting är perfekt. ingenting är som jag vill men när har det någonsin blivit det egentligen? det finns så mycket jag skulle vilja skriva här och överallt men direkt när tankarna och känslorna som får huvudet att snurra tar sig ut därifrån kommer de inte längre, de vägrar att lämna min kropp och ta sig ut ur fingertopparna ner mot tangentbordet eller pennan och jag bara sitter där som en idiot och stirrar på datorskärmen eller de randiga pappersarken utan att kunna få ur mig något trots att jag är så fylld av känslor att jag nästan exploderar. jag kanske bara är för rädd att råka säga för mycket precis som vanligt, kanske känns hela situationen fortfarande bara så himla FÅNIG och PATETISK och SKRATTRETANDE så jag inte klarar av att yttra mig om något utan att skämmas. jag vet inte. jag vet bara att mina fingrar nästan domnar bort av höstkylan och att min blick börjar bli suddig av sömnlöshet, att jag blir trött på mig själv för att jag bara klagar över hur jag mår hela - jävla - tiden och att jag faktiskt förstår varför folk tröttnar på mig så lätt. HA, JAG VAR INTE SÅ JÄVLA SPÄNNANDE OCH INTRESSANT SOM DU TRODDE FRÅN BÖRJAN, ELLER HUR? öronen ringer ångesten kväver mig bara du du du i hela mitt jävla huvud och jag vet egentligen inte ens vad det är jag skriver längre.
i think i saw you in my sleep
you still cross my mind from time to time, and i mostly smile. still so set on finding out where we went wrong, and why. so i retrace our every step with an unsure pen, trying to figure out what my head thinks, but my head just ain't what it used to be. and then again, what's the point anyway?
i remember you ascending all the stairs up to the balcony, to see if you could see me hidden quietly away. and i remember the skin of your fingers, the spot three quarters up i'd always touch when i was out of things to say. you held my hand, but you were too afraid to speak and i could never understand. i remember when you leaned in quick to kiss me, and i swear that not a single force on earth could stop the trembling of my hand. i remember how you smiled through the smoke in a crowded little coffeehouse and laughed at all my jokes, and i remember the way that you dressed and how we wasted all the best of us in alcohol and sweat.
and i remember when i knew that you'd be leaving, how i barely kept up breathing. and i bet if i had to do it all again, i'd feel the same pain. and i remember panicked circles in the terminal in tears, how i wept to god in fits, i've hated airports ever since. it must be true what people say, that only time can heal the pain. and every single day i feel it fade away, but i still remember how the distance tricked us, and lead us helpless by the wrist into a pit to be devoured. i still remember how we held so strong to this, though we had never really settled on a way out. i still remember the silence, and how we'd always find a way to turn and run to our mistakes.
i still remember how it all came back together just to fall apart again. my dear, i hear your voice in mine. i've been alone here, i've been afraid, my dear. i've been at home here, you've been away for years. i've been alone.
i breathed your name into the air, etched your name into me. i felt my anger swelling, i swam into its sea. i held your name inside my heart, but it got buried in my fear. it tore the wiring of my brain, i did my best to keep it clear.
i breathed your name into the air, etched your name into me. i felt my anger swelling, i swam into its sea. i held your name inside my heart, but it got buried in my fear. it tore the wiring of my brain, i did my best to keep it clear.
so dear, no matter how we part, i hold you sweetly in my head. and if i do not miss a part of you, a part of me is dead. if i can't love you as a lover, i will love you as a friend. and i will lay a bed before you, keep you safe until the end.
idag känns allt ovanligt bra.
det blev aldrig sagt men det var så stort/det finns ingenting som jag inte skulle ha gjort för att få bli din, för att få vara med dig/men det var liksom aldrig upp till mig
de gamla tunna sommarkläderna börjar sakta men säkert bytas ut mot tröjor med långa ärmar och tjocka stickade halsdukar, kylan smyger sig på under dimmiga morgnar och hjärtat bultar i takt till samma gamla låt som spelas på repeat under varje morgon, varje promenad, varje tågresa. såfort musiken pausas kan jag höra orden eka inuti huvudet.
är så trött att ögonen svider och huvudet knappt klarar av att skilja på fåniga dagdrömmar och den grå, trista verkligheten, ändå klarar jag mig igenom skolan bättre än någonsin, ändå består samma gamla problem med att somna in under någorlunda normala tider.
ser mig omkring överallt, andas in allt det nya, pendlar mellan eufori och ångest ungefär var femte minut och fyller det svarta skrivblocket som egentligen var tänkt till skolarbete med ekot från huvudet. när man äntligen har hittat rätt & allting känns rätt, då blir det omöjligt på något sätt. inser hur fånig hela situationen är och känner mig ganska patetisk emellanåt. för jag tänker alldeles för mycket. så mycket att det blir pinsamt ibland. jag bryr mig för mycket överanalyserar för mycket känner för mycket.
idag är det den trettionde augusti och coldplaykonsert som jag inte fick chansen att gå på, och jag bör nog inte yttra mig det minsta om något som rört sig i mitt huvud under dagen, ännu mindre hur otroligt ironiskt val av datum de valde för den där konserten. seriöst.
//virrig konstig alldeles för trött & vet knappt själv vad jag skriver