Jag tittar ut över parken för att se om jag kan se dig. Jag ser björkarna som blommar nu, med lite mera färg sen du var här. Allting känns tryggare och ändå mycket större, nu har häggen slagit ut. Nu har våren tagit fart, lite starkare och mer sen du var här.
I know that you're afraid, but you just have to find your way, when you are dreaming you will find what you're searching for. Even though the days are passing and they seem the same, every time you make mistakes, raise your voice and say "I'll walk along this road no matter where it takes me". You'll find who you are if you just keep on dreaming / Erase all your doubts and fly away. Spread your wings into the sky, make your life worth living now, just become the one you want to be. Take a chance and go your way, somewhere there's a place for you, show me that your smile can change the world we live in
Tog en paus och flydde från söndagsångesten med tre timmars köande till signering, trevligt sällskap och skakiga ben skakiga händer skakig kropp och en skakig röst som pladdrade på utan uppehåll i flera timmar. Förmodligen på grund av kombinationen tre timmars sömn + att enbart konsumera energidricka under lite mer än ett dygn + det faktum att det om tre timmar, två timmar, en timme och trettiotre minuter, trettio tjugo tio fem minuter var dags igen. För tredje gången. För jag är ju egentligen inte det där hysteriska fanet, hon som skakar och gråter i väntan på sin idol och skriker sönder halsen så fort han dyker upp. Jag är hon som står som fastklistrad i golvet på främsta raden och bara tittar tittar tittar utan att förflytta blicken och önskar att hon vågade ta lite mer plats och kanske bli sedd och märkt och upptäckt om så bara under en halv sekund.
Och när tre timmar blivit tre minuter stod vi på våra platser allra längst fram i signeringskön som helt plötsligt blivit otroligt lång, två minuter och hjärtat bankade sådär nervös-hårt i bröstkorgen att det kändes som att det skulle pressa sig igenom bröstkorgen och trilla ner på golvet framför mig, en minut trettio tjugo tio sekunder och bakom en klunga med säkerhetsvakter kunde man skymta ett blont hår och några rosa kläder. Och så satt han där igen, några meter framför oss, och vi var de första att få kliva fram till scenen. Och jag stod där igen så nära att jag hade kunnat sträcka fram handen och nudda vid honom, och han såg på mig igen i vad som kändes som hundramiljarder år med samma blickar ögonkontakter leenden som han ger precis alla andra men det får en ändå att vilja lägga sig ner på marken och skrikgråta av perfektion. På min handled stod det show me that your smile can change the world (som en motivation till mig själv för att den låten och den meningen alltid liksom tar mig upp från det där mörka ångesthålet när jag känner mig så misslyckad att jag bara vill försvinna) och jag vill i alla fall låtsas som att han lade märke till det fast han förmodligen inte såg det alls.
Två sekunder senare var det över, fem sekunder senare stod vi i ett hörn med en filmkamera riktade mot oss och blev tillfrågade "VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ BRA MED YOHIO?" av en man från någon tidning och han fick ta om det flera gånger för att jag inte kunde prata. Det slutade med att han klippte bort mitt svar i den färdiga intervjun trots att jag kunnat rabbla upp minst hundra anledningar. Fyrtio, femtio minuter senare var allting slut och samtidigt som den rosa onepiecen försvann in genom en dörr täckt av säkerhetsvakter räknade jag ner till nästa gång.
Etthundrafjorton dagar.
Etthundrafjorton dagar.
Etthundrafjorton dagar är alldeles för lång tid.
Ser varje bild utan att jag vill, och allt jag skriver blir samma skit (det handlar om dig)
Är i det svartvita rummet hemma hos min pappa för första gången på flera veckor, skjuter upp skolarbeten, skriver låttexter på handleden och posar framför kameran mitt i natten istället för att sova. Så roligt är livet just nu.
Jag är så trött på min vardag, jag är trött på att klaga, ingen skillnad på tisdag och lördag
Står och låtsas inte se att du står precis bredvid
Drömmer om långa tågresor och fingertoppar strykande över handryggen. Skriker lite för ofta in i kudden i ren frustration. Flyttar in i det blå rummet med ljusslingorna på väggen och pappersfåglarna i taket, lyssnar på kärlekslåtar som inte betyder någonting och struntar i att jag ligger efter så mycket i skolan att jag kanske inte ens får börja tvåan, istället kryper jag ihop till en liten boll utav ångest i ett hörn och bygger upp min egen version av verkligheten för att slippa inse hur den egentligen ser ut. Drömmer om platsen längst fram i ett skrikande publikhav med hjärtat bultande mot kravallstaketet, drömmer om att bli sedd utav någon, drömmer om att reda ut och glömma bort, drömmer om kärlek och kyssar och vadsomhelstbaradetfårmigattkännanågontingigen.
Drömmer. Jag drömmer så jävla mycket.
(Men det händer liksom aldrig något)
Och jag ber om ursäkt för min hemskt dåliga uppdatering. Det känns som att jag gör det mest hela tiden. Jag vill så himla gärna klara av att ha en blogg och uppdatera den, men var fan är ORKEN KRAFTEN MOTIVATIONEN? Jag orkar aldrig fotografera längre, jag är för oinspirerad och omotiverad för att göra någonting med mitt liv, och jag har tappat skrivförmågan (dessutom vet jag inte ens vad jag ska skriva längre för det är ju samma gamla tankar inuti mitt huvud HELA TIDEN, och ni har ju redan hört det vid det här laget).
Vad gör man när orken inspirationen motivationen allting är spårlöst försvunnet? Vad gör man för att återfinna lusten att göra kreativa saker istället för att spendera hela livet med att sova fangirla äta och tumblra? HJÄLP MIG.
Något spännande man kan göra? Kanske någon najs motivationsspellista med bra bligladmusik? Vad som helst, vill bara ta mig upp ur detta djupa gråa jävla hål av likgiltighet och orkeslöshet innan jag döööÖöÖööÖöör.