Fick för mig att jag var trött på denna, så ni hittar mig numera här:

Jag har suttit ner och försökt skriva ett långt, målande inlägg om hur fantastiskt underbar min helg har varit, utan att lyckas, so I'll just go with this: jag har varit på Dinocon och sett Crestillions första spelning (vilket jag inte har några bilder ifrån förutom typ två suddiga mobilkamerabilder bestående av 50% bandet 50% SEIKEs rygg), och jag har varit i Stockholm på Rix FM-festival och sett världens finaste YOHIO för fjärde gången. (I spöregn och hagel) Och förhoppningsvis blir gång nummer fem redan om två veckor, längtar så mycket att jag vill lägga mig ner och gråta.

Tog en paus och flydde från söndagsångesten med tre timmars köande till signering, trevligt sällskap och skakiga ben skakiga händer skakig kropp och en skakig röst som pladdrade på utan uppehåll i flera timmar. Förmodligen på grund av kombinationen tre timmars sömn + att enbart konsumera energidricka under lite mer än ett dygn + det faktum att det om tre timmar, två timmar, en timme och trettiotre minuter, trettio tjugo tio fem minuter var dags igen. För tredje gången. För jag är ju egentligen inte det där hysteriska fanet, hon som skakar och gråter i väntan på sin idol och skriker sönder halsen så fort han dyker upp. Jag är hon som står som fastklistrad i golvet på främsta raden och bara tittar tittar tittar utan att förflytta blicken och önskar att hon vågade ta lite mer plats och kanske bli sedd och märkt och upptäckt om så bara under en halv sekund. 

 

Och när tre timmar blivit tre minuter stod vi på våra platser allra längst fram i signeringskön som helt plötsligt blivit otroligt lång, två minuter och hjärtat bankade sådär nervös-hårt i bröstkorgen att det kändes som att det skulle pressa sig igenom bröstkorgen och trilla ner på golvet framför mig, en minut trettio tjugo tio sekunder och bakom en klunga med säkerhetsvakter kunde man skymta ett blont hår och några rosa kläder. Och så satt han där igen, några meter framför oss, och vi var de första att få kliva fram till scenen. Och jag stod där igen så nära att jag hade kunnat sträcka fram handen och nudda vid honom, och han såg på mig igen i vad som kändes som hundramiljarder år med samma blickar ögonkontakter leenden som han ger precis alla andra men det får en ändå att vilja lägga sig ner på marken och skrikgråta av perfektion. På min handled stod det show me that your smile can change the world (som en motivation till mig själv för att den låten och den meningen alltid liksom tar mig upp från det där mörka ångesthålet när jag känner mig så misslyckad att jag bara vill försvinna) och jag vill i alla fall låtsas som att han lade märke till det fast han förmodligen inte såg det alls.

 

Två sekunder senare var det över, fem sekunder senare stod vi i ett hörn med en filmkamera riktade mot oss och blev tillfrågade "VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ BRA MED YOHIO?" av en man från någon tidning och han fick ta om det flera gånger för att jag inte kunde prata. Det slutade med att han klippte bort mitt svar i den färdiga intervjun trots att jag kunnat rabbla upp minst hundra anledningar. Fyrtio, femtio minuter senare var allting slut och samtidigt som den rosa onepiecen försvann in genom en dörr täckt av säkerhetsvakter räknade jag ner till nästa gång.
Etthundrafjorton dagar. 

Etthundrafjorton dagar är alldeles för lång tid.

 

(p.s. någon ville att jag skulle skaffa ask.fm så varsågod: http://ask.fm/whirlwinds)