NY BLOGG OCH GREJER
If we stay strong enough to light our own star, If life keeps failing you just catch your own star, If you keep smiling you will light your own star
Jag har suttit ner och försökt skriva ett långt, målande inlägg om hur fantastiskt underbar min helg har varit, utan att lyckas, so I'll just go with this: jag har varit på Dinocon och sett Crestillions första spelning (vilket jag inte har några bilder ifrån förutom typ två suddiga mobilkamerabilder bestående av 50% bandet 50% SEIKEs rygg), och jag har varit i Stockholm på Rix FM-festival och sett världens finaste YOHIO för fjärde gången. (I spöregn och hagel) Och förhoppningsvis blir gång nummer fem redan om två veckor, längtar så mycket att jag vill lägga mig ner och gråta.
(På denna bild tittar han rakt in i min kamera, kände mig tvungen att påpeka det. Fniss)
Ser varje bild utan att jag vill, och allt jag skriver blir samma skit (det handlar om dig)
Är i det svartvita rummet hemma hos min pappa för första gången på flera veckor, skjuter upp skolarbeten, skriver låttexter på handleden och posar framför kameran mitt i natten istället för att sova. Så roligt är livet just nu.
Jag är så trött på min vardag, jag är trött på att klaga, ingen skillnad på tisdag och lördag
Står och låtsas inte se att du står precis bredvid
Drömmer om långa tågresor och fingertoppar strykande över handryggen. Skriker lite för ofta in i kudden i ren frustration. Flyttar in i det blå rummet med ljusslingorna på väggen och pappersfåglarna i taket, lyssnar på kärlekslåtar som inte betyder någonting och struntar i att jag ligger efter så mycket i skolan att jag kanske inte ens får börja tvåan, istället kryper jag ihop till en liten boll utav ångest i ett hörn och bygger upp min egen version av verkligheten för att slippa inse hur den egentligen ser ut. Drömmer om platsen längst fram i ett skrikande publikhav med hjärtat bultande mot kravallstaketet, drömmer om att bli sedd utav någon, drömmer om att reda ut och glömma bort, drömmer om kärlek och kyssar och vadsomhelstbaradetfårmigattkännanågontingigen.
Drömmer. Jag drömmer så jävla mycket.
(Men det händer liksom aldrig något)
Och jag ber om ursäkt för min hemskt dåliga uppdatering. Det känns som att jag gör det mest hela tiden. Jag vill så himla gärna klara av att ha en blogg och uppdatera den, men var fan är ORKEN KRAFTEN MOTIVATIONEN? Jag orkar aldrig fotografera längre, jag är för oinspirerad och omotiverad för att göra någonting med mitt liv, och jag har tappat skrivförmågan (dessutom vet jag inte ens vad jag ska skriva längre för det är ju samma gamla tankar inuti mitt huvud HELA TIDEN, och ni har ju redan hört det vid det här laget).
Vad gör man när orken inspirationen motivationen allting är spårlöst försvunnet? Vad gör man för att återfinna lusten att göra kreativa saker istället för att spendera hela livet med att sova fangirla äta och tumblra? HJÄLP MIG.
Något spännande man kan göra? Kanske någon najs motivationsspellista med bra bligladmusik? Vad som helst, vill bara ta mig upp ur detta djupa gråa jävla hål av likgiltighet och orkeslöshet innan jag döööÖöÖööÖöör.
I thought that it was normal to survive without someone to be there for you
Hej, de senaste dagarna har jag färgat håret, bakat cupcakes, varit svart & svår, och klätt ut mig till YOHIO mitt i natten???? Och ikväll ska jag se Justin Bieber.
Kom våren, kom skratten, kom tårarna om natten
Bloggen är så död (av den simpla anledningen att DET HÄNDER LIKSOM INGENTING värt att skriva om nu för tiden), så här får ni en vegansk tårta jag bakade till min mammas födelsedag imorgon. Typ den första tårtan jag gjort i mitt liv.
(Eftersom någon bad om receptet:
Tårtbotten
4 dl vetemjöl
2 dl socker
2 ½ tsk bakpulver
1 ½ tsk vaniljsocker
4 msk rapsolja
1 dl sojagrädde
2 dl sojamjölk
smält margarinet. blanda mjöl, socker, bakpulver och vaniljsocker. vispa ner margarin, sojagrädde och sojamjölk. häll i en smord, bröad kakform och grädda i 175 grader 25-30 minuter.
Chokladmousse
1½ paket alpro sojavispgrädde (går väl lika bra med vilken grädde som helst, men jag minns inte det exakta måttet)
150 g mörk vegansk choklad
ställ grädden kallt några timmar innan användandet. smält chokladen och låt den svalna medan du vispar grädden. häll chokladen i den vispade grädden och vispa tills det är väl blandat.
Tårtan
dela sockerkakan i tre delar. använd en del av chokladmoussen som fyllning i det första "lagret" och någon sylt i det andra. (jag hade björnbärssylt eftersom det skulle vara björnbär ovanpå, liksom). bred resten av chokladmoussen på & runt tårtan. jag bredde bara på ett tunt lager mest för att täcka över själva tårtan, sen spritsade jag på resten. strimla chokladen, strö den över tårtan och dekorera med valfria bär.)
Samt två spellistor jag hunnit göra sedan jag skrev här sist:
Hur står det till med er, förresten? Om ni fortfarande finns kvar alltså.
Your voice is dancing in my head, a gallery of words / control is a silly thing to regret when you could lose your heart / jag tänker alltid på dig i april
Aprilsol mellan trädtopparna, smältande isar, och jackan hänger ensam kvar på kroken i hallen och samlar damm. Den här månaden är till för att dansa runt i tygskor till popmusik på grusig asfalt, blåsa såpbubblor mot den klarblå himlen ovanför, kanske gå hand i hand över snöfria gator, kanske pussas i aprilsolen. Allt den här månaden innebär är fnissande med händerna framför ansiktet och känslorus lyckorus vårrus i hela kroppen, men jag känner fan ingenting längre. Vårkänslorna ligger liksom begravda längst ner i någon djup snödriva undangömd i skuggan som inte kommer smälta bort förrän i juli, och "fint väder är väl rätt party" känner jag men inte så mycket mer. Tar ensamma promenader genom staden där jag nästan inte känner någon längre, slår mig ner på den där bänken nere vid ån som var den finaste platsen i världen när jag var tolv, tretton, fjorton, den med Broder Daniel-citat och tre år utav minnen nedklottrade med svart tuschpenna som försvann på ett ögonblick när de där bänkarna renoverades förra sommaren. Lyssnar på minnen av aprilhimlen mest för att jag känner mig tvungen och går längs med gator jag nästan glömt bort att de finns, och ingenting känns som det borde. Jag borde vara fylld av det där glittrande vårruset nerifrån tåspetsarna och ända upp till huvudet, magen borde nästan sprängas av fjärilar som krigar för att ta sig ut, hjärtat borde slå lite snabbare när jag möts av bländande solsken under årets första promenad med vinterjackan lämnad hemma, men JAG KÄNNER INGENTING.
Lever för samma musik på lite för hög volym i mina hörlurar, nedräkningen till nästa ledighet och konsertplaneringar fem månader i förväg men årstiden vädret känslorna resten av livet är liksom likgiltigt.
Om inte ens april kan få en att känna någonting längre, vad fan gör man då?
Lever för samma musik på lite för hög volym i mina hörlurar, nedräkningen till nästa ledighet och konsertplaneringar fem månader i förväg men årstiden vädret känslorna resten av livet är liksom likgiltigt.
Om inte ens april kan få en att känna någonting längre, vad fan gör man då?
Jag kan bränna dig som du aldrig bränt dig om du leker med mig, det kommer aldrig vara över för mig
Jag låter ännu en gång tankarna sväva iväg farligt långt utan minsta aning om när jag kan komma att tappa kontrollen över dem helt, men oskyldiga dagdrömmar om långa ögonkontakter och fingertoppar över handryggen är den där verklighetsflykten jag alltid tar till när livet blir för ensamt för att orkas med. Med solen i ögonen under tidiga tågmorgnar, popmusik i öronen, ljudet av is som krossas under fötterna och grusiga asfaltsfläckar som tar sig fram under snön. Släpper in, släpper taget. Som en orkan kan jag svepa bort dig, men jag tänker aldrig dö, nej, det kommer aldrig vara över för mig.
Vi är sånt som händer (sånt som hände)
Ursäkta min inaktivitet, men det händer liksom ingenting längre som är värt att skriva ner. Det är mars och nästan vår och jag tar små promenader i solskenet, dansar omkring på rummet till Nordpolen och gråter sönder ögonen till glee hela nätterna. Om några dagar ska jag till skolan för första gången på tre veckor och förutom det känns livet faktiskt ganska bra. Ganska tomt och trist och ensamt, men bra.
You probably couldn't see for the lights but you were staring straight at me
Idag har jag: haft teparty med Ma, shoppat loss på konsum, ätit vattenmelon, känt mig snygg, fangirlskrikit på mitt rum klockan fem på morgonen pga klaine, ätit chips, spelat gulliga mobilspel, målat naglarna så de matchar mitt hår och småpratat om gamla minnen.
I'm gonna pop your bubblegum heart
Har inte varit i skolan på över en vecka och har istället spenderat mina dagar med att sova, dricka te, impulsfärga håret och titta på glee. Gör spellistor med lite kärlekslåtar här och där och inser hur förbannat tomt det känns att höra NU BLIR JAG SÄKERT KÄR I DIG PINSAMT JÄVLA KÄR I DIG utan att explodera av känslor, utan någon som krypit in och tagit över varenda liten vrå i huvudet. För första gången på nästan fem år är jag inte kär i någon och det känns bara tomt och trist och läskigt.
(spellista #1: dansa fastän hjärtat brister
spellista #2: you left the sweetest taste in my mouth)
Every cell in this body has been replaced since I last saw you
”Jag blir aldrig densamma från och med du” och trots det feberyra huvudet, trots de svullna ögonen som knappt kan hållas öppna och trots svagheten och utmattningen i varje liten vrå utav kroppen kan jag inte förmå mig att somna. Avsnitt efter avsnitt av samma gamla serie går på datorn och ändrar till sist säsong och klockan går från 23.05 till 02.48 på ett ögonblick, ändå förblir sömnen lika frånvarande och det är svårt att hålla tillbaka tårarna under ensamma sömnlösa nätter. I huvudet övar jag, repeterar varje mening varje ord och till och med blickarna jag väntat flera månader på att få släppa ut, men innerst inne inser jag att ingenting någonsin kommer likna alla förbannade jävla dagdrömmar och scenarion jag bygger upp inuti huvudet för att skydda mig själv från verkligheten. Att inte ett enda utav de där orden kommer våga lämna mina läppar, att mina ögon aldrig kommer våga se med de där blickarna på någonting annat än den tomma luften framför mig där jag inbillar mig själv att du står. Att jag förmodligen inte ens kommer våga möta verkligheten, utan istället tyst repetera samma gamla ord jag velat få ur mig sedan mitten utav december mot väggen framför mig i det tomma rummet i samma ögonblick som jag kunde släppt ut dem någon annanstans och lättat den där jävla klumpen i magen som bosatt sig där sedan länge. Jag sörjer inte längre och jag är inte längre arg, allt jag vill är att reda ut och gå vidare MEN HUR I HELVETE VÅGAR MAN ENS GÖRA DET?
Remember when I was so strange and likeable? I just want back in your head
Spenderar hela dagar i sängen, är så svag att jag knappt kan stå på benen, lever på avokado och pepsi max och orkar inte med någonting annat än att sova och titta på How I met your mother. Försöker läsa några rader i de nya böckerna men det febersnurriga huvudet kan inte koncentrera sig, så istället drömmer jag om spelningar med så hög musik att golvet vibrerar, varma kramar och stela konversationer och en chans att få reda ut och glömma bort.
My heart it shattered, and my eyes they watered, and when I tried to speak I stuttered and my friends were like "whatever, you'll get someone better"
I wish I was your favourite girl, I wish you thought I was the reason you are in the world. I wish my smile was your favourite kind of smile, I wish the way that I dressed was your favourite kind of style. I wish you'd hold my hand when I was upset, I wish you'd never forget the look on my face when we first met. Basically, I wish that you loved me. I wish that you needed me, I wish that you knew when I said two sugars actually I meant three, I wish that without me your heart would break. I wish that without me you'd be spending the rest of your nights awake, I wish that without me you couldn't eat, I wish I was the last thing on your mind before you went to sleep.
All ork och motivation tycks ha försvunnit in bland snöstormarna och alla dagar består av samma trista, tråkiga rutiner. Kliva upp alldeles för tidigt, sminka och fixa hår i något slags halvvaket tillstånd, gå till stationen i mörkret, åka tåg med samma musik ständigt i hörlurarna, genomlida en hel skoldag, åka hem igen, gosa ner mig i sängen, sova, repeat. Kameran ligger dammig och kvarglömd i något hörn och jag kämpar mest för att inte falla tillbaka igen. De där desperata känslostormarna är bortblåsta och alla dagdrömmar handlar fortfarande om dig, men på ett helt annat sätt. Jag raderade allt för att glömma men i det här fallet känns det som en total omöjlighet att glömma utan att reda ut allting, men det känns lika omöjligt så istället sover jag bort så mycket tid jag bara kan för att slippa tänka.
Den senaste veckan har jag för övrigt tittat på melodifestivalen och blivit YOHIO-fangirl, sovit mig igenom historialektioner, sprungit omkring i secondhandbutiker utan att hitta något, köpt två glittriga stjärnmönstrade tröjor, klarat av en muntlig redovisning för första gången sedan typ i femman (!!!!!), druckit väldigt mycket pepsi max, gjort en ny spellista (är det nu vi ska låtsas som att vi inte känner varandra längre? <- klick), dragit på mig världens förkylning tack vare en idiot till idrottslärare, bakat cupcakes och haft fredagsmys på mcdonalds. 
Det är lite tomt ibland men jag saknar ingenting akut
Jag har en ambition att jag ska bort någonstans, det är samma syfte som jag haft med dig. Jag har en situation med ett annat liv, och du har ingen del i det. Jag ska ingenstans, jag bara bryter lite is, det sägs att allting vänder och det stämmer väl på sätt och vis. Jag låter saker ta sin tid, jag har en öppen hand, det här är slutet på en lycklig början. Jag har lämnat mina rader så länge jag minns med ett tvivelaktigt mål, för att du syns överallt är det inte säkert att du finns, det är en konst att bara fylla hål. Jag minns vad jag minns och jag har glömt vad jag glömt, det behöver inte ens ha hänt. Det kan ha varit längesen men jag kan också ha drömt, det är en känsla som jag alltid känt. Jag ska ingenstans, jag bara bryter lite is, det sägs att allting vänder och det stämmer väl på sätt och vis.
Everyday I wake up and it's Sunday, whatever's in my head won't go away. My inside is outside, my right side's on the left side, I'm writing to reach you now but I might never reach you
Ser på när snön smälter bort och bläddrar i ordlistor för att språk och fina ord är något utav det bästa jag vet, blåser bort i kalla vindar, dränker ångest över ogjorda skoluppgifter och ickegodkäntvarningar i vaniljlatte på espressohouse och räknar ner dagar veckor månader till min absoluta favoritårstid. Snart vår, snart lättar molnen som du målat på himlen min, och du får ingen tår, ingenting.
It's good to know that you are doing well
It's good to know that you all know I'm hurting
It's good to know I'm feeling not so well
Maybe then tomorrow will be Monday
And whatever's in my head should go away
But still the radio keeps playing all the usual
And what's a wonderwall anyway?
My inside is outside
My right side's on the left side
I'm writing to reach you now but
I might never reach you
It's good to know that you all know I'm hurting
It's good to know I'm feeling not so well
Maybe then tomorrow will be Monday
And whatever's in my head should go away
But still the radio keeps playing all the usual
And what's a wonderwall anyway?
My inside is outside
My right side's on the left side
I'm writing to reach you now but
I might never reach you
Je suis le thé, tu es la tasse / je suis la pluie, et tu es mes gouttes
Idag är jag osminkad och bitter över alldeles för få timmars sömn, för varma kläder mitt i alla plusgrader, kvarglömda nycklar och stress till inställda lektioner som aldrig-någonsin-kan-meddelas-i-tid. Jag hatar måndagar. Jag hatar hatar HATAR måndagar. Och jag kunde ha legat hemma och sovit just nu.
Annars lyssnar jag mest på en massa fin fransk musik och googlar översättningar för att försöka förstå någonting. (Rubriken är säkert fel men till mitt försvar så kan jag fan inte franska)
Är det nu vi ska låtsas som att vi inte känner varandra längre?
Sömnlösa nätter är tillbaka och jag inser att jag ännu en gång fastnat i det där ständiga ältandet och tjatet om samma gamla känslor, det där som varje gång fått mig att skämmas när jag till sist återvänder till verkligheten och ser tillbaka på alltihop. Är alldeles för bra på att gnälla över gamla känslor i tystnad och ensamhet istället för att bara TA TAG I LIVET och försöka reda ut saker & ting, och ändå frågar jag mig själv varför jag är så himla lätt att glömma. Kanske för att jag så himla lätt bara stänger av och isolerar och raderar all kontakt och gnäller för mig själv i blogginlägg istället, för att det är så mycket enklare än att våga säga något till den enda personen som egentligen har med saken att göra. Påminnelse till mig själv: Herregud Vendela ta tag i ditt liv och sluta gnäll, du är bara pinsam.
Nu borde jag egentligen sova eftersom jag ska kliva upp om fem timmar, men vad gör väl lite extra trötthet en redan fruktansvärd och hemsk måndag liksom.
I was the colour that you never found, too blind to see i never was around
Jag minns en kväll med skakiga ben och exploderande nervositet i början av oktober, en tågresa för en lokalbandsspelning och hur vi pratade bort en hel kväll. Jag minns de skakiga benen som nästan vek sig och föll omkull på asfalten längs med det långa röda staketet, läppar som blev nervöst söndertuggade, pinsamma tystnader och värmen från två kroppar som satt så tätt intill varandra att de snuddade varandra genom tyget på de svarta tröjorna, på ett rosa prinsesstäcke i ett mörkt rum när det sista dagsljuset precis försvunnit. Två ögonpar vars blickar ständigt förflyttades mellan varandra och en vägg fylld med fotografier, en rygg mjukt vilande över ett par tåspetsar, evighetslånga hejdåkramar i en famn vars lukt jag inte minns och ett par läppar mot en kind i ett ögonblick som kändes som hundra år och noll sekunder på samma gång.
Och jag minns sms som aldrig besvarades, att slukas i decembermörker och evigheter av tystnad och långa meddelanden fyllda med de mest otänkbara utav ord. Jag minns hur fotografier slets ner och lämnade två tomma hål på den blå väggen i samma sekund som alltihop plötsligt gick in i mitt huvud. Jag minns alla nätter och dagar jag gråtit ögonen tomma på tårar och skrikit in i kudden tills jag tappat rösten, jag minns varje gång jag brutit ihop på ett tåg, jag minns alla planer om att skicka iväg sms utan att någonsin förmå mig att göra det.
Och jag minns sms som aldrig besvarades, att slukas i decembermörker och evigheter av tystnad och långa meddelanden fyllda med de mest otänkbara utav ord. Jag minns hur fotografier slets ner och lämnade två tomma hål på den blå väggen i samma sekund som alltihop plötsligt gick in i mitt huvud. Jag minns alla nätter och dagar jag gråtit ögonen tomma på tårar och skrikit in i kudden tills jag tappat rösten, jag minns varje gång jag brutit ihop på ett tåg, jag minns alla planer om att skicka iväg sms utan att någonsin förmå mig att göra det.
Men framför allt minns jag dig, och ditt sätt att förtrolla hela jävla mig.
Jag minns dig och jag minns allt det här, trots att det (och även jag) uppenbarligen suddats bort och försvunnit från ditt huvud för längesen.
Jag minns alltid.
Några små delar ur en text jag publicerade i min lösenordsskyddade blogg. (Säg bara till om ni vill ha lösenordet)
Idag har jag även gosat med bebishästen, promenerat med bebishästen, bakat banan- och kolacupcakes och gjort en ny spellista.
Jag vänder ryggen till dig men jag vill att du ska stanna kvar. Jag vill att du ska se mig, se på mig när jag ger mig av
Försökte hålla kontakten, men i takt med att det gick, tiden gick. När man äntligen har träffat rätt och allting känns rätt, då blir det omöjligt på nåt sätt. Det blev aldrig sagt, men det var så stort; det finns ingenting som jag inte skulle ha gjort för att få bli din, för att få vara med dig, men det var liksom aldrig upp till mig. Jag kanske är dum, men innan du dör kommer du också fatta att du också är dum.
Utanför fönstret är det så kallt att varje andetag fryser till is, och här inne sitter jag och gömmer mig under ett rosa prinsesstäcke som väcker alldeles för mycket känslor. Sover bort flera dagar i det blå rummet med papperssvalorna i taket istället för att vara i skolan, åker tåg och dagdrömmer mig in i fel famnar och gråter över trasiga fotografier. Hej, jag heter Vendela och jag är expert på att falla tillbaka. Expert på att bry mig för mycket och känna för mycket långt efter att det fortfarande är acceptabelt att göra det. Expert på att aldrig kunna släppa taget.
Utanför fönstret är det så kallt att varje andetag fryser till is, och här inne sitter jag och gömmer mig under ett rosa prinsesstäcke som väcker alldeles för mycket känslor. Sover bort flera dagar i det blå rummet med papperssvalorna i taket istället för att vara i skolan, åker tåg och dagdrömmer mig in i fel famnar och gråter över trasiga fotografier. Hej, jag heter Vendela och jag är expert på att falla tillbaka. Expert på att bry mig för mycket och känna för mycket långt efter att det fortfarande är acceptabelt att göra det. Expert på att aldrig kunna släppa taget.
