Sammanfattning utav år 2012

Så, hej, här är årsresumén och jag kommer därmed inte skriva några fler blogginlägg under de två dagarna som är kvar utav det här året. Vi ses 2013.

---

Januari
”2012 ska bli en ny, BRA start” tänkte jag där jag precis som alla år tidigare stod med Ma på gatan utanför huset, lyssnade på Timglas från mobiltelefonen och kände det bultande hjärtat i bröstkorgen när fyrverkerierna smattrade på himlen och klockan bytte år. 2012-01-01 klockan 00:00. Fan vad fel jag hade.
Året började relativt bra, trots att det blev väldigt mycket bråk hemma bland annat på grund av mina sovvanor; för jag varken vågade eller kunde somna in förrän det blivit ljust ute, och jag vaknade inte förrän mörkret slukat staden igen. Jag hängde inne på Konsum i ungefär en evighet med Elin en dag och skrattade åt HEJ JAG LUKTAR BAJS, och åkte till Eskilstuna med Erica för att se Moa Lignell och ta egobilder i mikrovågsugnar. Sedan började skolan och det var någonstans där jag föll.
Allt var kaos och kärlek och konstiga känslor och panikattacker och trasighet och ångest och depressioner och sömnlöshet och obesvarade sms och IG:n överallt. Jag gick fortfarande i skolan, men jag kunde lika gärna ha struntat i det då jag aldrig gjorde någonting där. Jag åt inte, jag sov inte. Jag bara grät. Grät när jag vaknade grät när jag gick till skolan grät på skoltoaletter under rasterna grät i tysthet på lektionerna grät när jag gick hem grät tills jag somnade och så började allt om igen. Gick på spelning en kväll och det slutade med att jag satt gråtande och skakande på en bänk utomhus i tjugofem minusgrader med t-shirt på mig, det slutade med att jag föll ihop på marken påväg hem och bara grät i en evighet tills någon kom och satte sig och pratade med mig, höll mig sällskap och till sist fick mig att orka resa mig upp och gå hem. 
Jag började prata lite mer med två utav de absolut finaste människorna jag träffat, och det fick mig att må lite lite bättre emellanåt mitt i allt jävla kaos.
Januari var fruktansvärd och ingenting någonsin skulle kunna få mig att vilja uppleva det igen.

januarispellista

 

 

Februari
Februari fortsatte ungefär lika konstigt, lika olyckligt, kaotiskt och hemskt. Stängde in mig på rummet, låg apatisk på sängen och grät sönder ögonen till olyckliga kärlekslåtar mest hela tiden och ville ingenting hellre än att försvinna. Började gå till bup (till ingen jävla nytta över huvud taget), bråkade med pappa hela tiden, svarade på ett facebookmeddelande och kände mig som den hemskaste människan i världen, firade alla hjärtans dag med Jonna, hade myskväll med henne & Martina och bakade skitäckliga cupcakes och pratade och kramades och grät lite och tittade på Scrubs, insåg att alla gamla känslor jag trodde försvunnit för längesen fortfarande fanns kvar, och åkte till Stockholm med Jonna och Michelle för att se Adept. Stod allra längst fram med revbenen krossade mot kravallstaketet, och det var så himla värt det trots all smärta i kroppen och trots nackspärren som satt kvar i flera veckor efteråt. Det var nog enda gången i hela februari som jag kunde låta bli att tänka.

februarispellista

Mars
Mars var fruktansvärt förvirrande men ändå kändes det lite lite lättare att andas. Spenderade nästan hela lovet inne på rummet med te och tända doftljus, tog små promenader i vad som började likna vårsol och åkte lite spontant till Karlstad över en dag utan att riktigt veta varför. Lyssnade jättemycket på Melissa Horn, råkade falla tillbaka till gamla vanor & tankar & känslor, kände mig ständigt otillräcklig då jag aldrig kunde sluta jämföra mig med en människa, färgade mitt hår i någon slags konstig dip dye och spenderade fredagkvällar med att ha disco för småbarn. (Fast jag satt mest och åt chokladbollar och popcorn och dansade jättefult till partymusik med Ma) Skolan gick dåligt och folk (mamma) sa att de inte trodde jag skulle klara av att komma in på något gymnasium med mina betyg. Började gråta under nationella i biologi och lämnade in ett tomt papper, misslyckades med allt och under den där avslutningen i Vasagymnasiets aula innan påsklovet tror jag att jag dog. Det var så JÄVLA FEL att låta mig själv falla tillbaka till dig för jag visste ju hur mycket det skulle krossa mig ännu en gång, men jag kunde inte hindra det när jag såg dig sitta där uppe på scenen mer perfekt än någonsin och sjunga precis samma låt som fått mig att falla från allra första början tre och ett halvt år tidigare. Levde efter låttexter som the other girl is not like me she’s prettier and skinnier if I could only get her out of the picture then he would know how much i want him och last night I went out with this guy this guy he was nice he was nice and cute but he he wasn't you, you say that we're just friends but I want this ‘til the end och tänkte ännu en gång så mycket på dig att jag trodde hjärtat skulle gå sönder.

marsspellista

April
I takt med snön som smälte och vårkänslorna som tog över började jag sakta men säkert må bra igen. Helt okej, i alla fall. Dansade omkring på grusiga gator, chillade i aprilsolen med Jonna och lyssnade på minnen av aprilhimlen medan vi låg på marken nere vid ån med fötterna uppsträckta mot himlen och pratade och skrattade och delade cigaretter. Det var något speciellt med just det lilla ögonblicket för jag kan fortfarande minnas ruset i hela kroppen, lyckan, hur fint allt var och hur bra allt kändes. Jag umgicks en hel del med Jonna i april, eller jag umgicks förresten mycket med vänner över huvud taget, och gjorde precis sådana där saker man bara måste göra i april. Vi hängde på stan och blåste såpbubblor, åt risifrutti med rosa plastskedar, lyssnade på Broder Daniel och tog bilder på oss själva med silverstjärnor under ögonen. Jag umgicks med Erica tre dagar i rad och lyssnade på Justin Biebers julalbum på repeat, hade tacokväll hemma hos mig och satte påskfjädrar i lampan. Den där människan som fått mig att gå sönder helt & hållet några månader tidigare var där, och allt kändes så bra och precis som vanligt ända tills alla människor gått hem då jag föll ihop gråtande på golvet, med ansiktet begravt i en röd kudde där lite av den där människans lukt råkat fastna.
Hängde på Smedjan två dagar i rad och blev förvirrad av någon slags konstig svartsjuka som jag inte riktigt förstod mig på, gick på bio med Ma och såg Titanic, tog spexfoto med klassen och gick omkring i skolan med mörkblå nallepyjamas en hel dag, åkte på klassresa till Stockholm, och var pinsamt nära att bryta ihop då jag såg dem tillsammans under en spelning. Samtidigt som jag började glömma dig saknade jag DIG mer och mer och jag minns hur mycket jag hatade mig själv för det för jag hade ju kommit över dig. 

aprilspellista

Maj
Allt jag trodde jag glömt bara kom tillbaka på en gång och jag minns hur jag satt vid cykelställen bakom Stureskolan och grät till Jag hatar att jag älskar dig den där kvällen. Allt gjorde precis lika ont igen; att se dig tillsammans med henne, att veta hur patetisk jag egentligen var som fortfarande tänkte så fruktansvärt mycket på dig och att ditt jävla skåp tvunget skulle vara typ en halvmeter från mitt så jag bara ville falla ihop i en liten ångesthög på det gröna korridorsgolvet och gråta för att jag var tvungen att vara så nära utan att kunna röra dig. Att vilja skrika och slå huvudet i väggen varje gång jag såg dig för att du var världens finaste och för att jag visste att du var någon annans och att jag aldrig någonsin skulle få tillbaka dig.
Relaterade hela mitt liv till kärleksböcker (”Jag kan inte leva om du ska vara med henne. Jag kan inte andas, förstår du?” ”Ja.” ”jag vill dö.”), drömde mig tillbaka till tidigare år, hängde på köpingsyran med Jonna och Michelle och såg Charta 77 och drack hello kitty-dricka och såg en fin människa och var glad, undrade (trots hur ont det gjorde) hur jag skulle överleva utan att träffa dig varje dag, och flydde bort från verkligheten några dagar för att lyssna till språket jag en gång var så kär i, sitta på en balkong till sent på kvällen och småprata & skratta så jag fick ont i magen, andas Berlinluft och gå vilse bland främmande tyskar och tunnelbanestationer och obegripliga skyltar på väg till Friedrichstraße. 

majspellista

Juni

It’s something unpredictable but in the end it’s right, I hope you had the time of your life. Bara tanken på hela jävla juni gör mig sentimental och ger mig ont i magen av alla känslor.
#1: Cykeltur till Medåker och lärarmiddag och avslutning och klassfest och S L U T E T. Världens bästa klass skiljdes åt efter tio år tillsammans, och den skolavslutningen kändes mer som en begravning. Stod för allra sista gången och sjöng till Good riddance utanför klassrumsdörren tillsammans med världens bästa människor, grät inombords men skrattade och var lyckligast i världen på utsidan, blåste i hemska partytutor och skrek mig hes på ett traktorflak och rökte vattenpipa i den sista kvällssolen på en altan hemma hos Johan. 
#2: Insåg hur töntig jag varit, bestämde mig för att släppa taget helt & hållet om alla patetiska tankar som dödat mig under vintern och tog en evighetslång kvällspromenad runt hela Arboga utan att ens bry mig om vem som gick bredvid. 
#3: En verklighetsflykt bestående av regn, röda bussar, brittiska accenter, trubadurer som sjunger Simon & Garfunkel i tunnelbanan och allt annat som är underbart med London. Tre dagar behövdes för att få mig att älska den staden mer än någonting annat. 
#4: Sommarkvällar med fina vänner, studsmattehäng och partymusik och gå-hem-själv-mitt-i-natten-efter-att-ha-sett-skräckfilm och vattenpipa och såpbubblor och sånt.

junispellista

Juli
Tänkte tyckte kände alldeles för mycket och skrev alldeles för många patetiska blogginlägg och betedde mig som en idiot mot allt och alla. Var tillbaka på noll och kände mig precis lika krossad som september tvåtusentio och saknade dig mer än någonsin, och som jag önskar att jag bara KUNDE HÅLLIT KÄFTEN. 
I juli satt jag vaken hela nätter med Justin Bieber i bakgrunden och hatade hela världen, jag var på spelning och stirrade på en människa och gick till mcdonalds i creepers, jag fick veta att jag kommit in på mitt förstahandsval på gymnasiet, jag blekte håret och blev blond (fast innan det hann jag vara rödhårig ett tag också) och den nittonde till tjugoförsta juli var världens bästa finaste Astrid här. Var så fruktansvärt LYCKLIG under de dagarna. Satt i en stor gunga och rökte och pratade och skrattade ungefär en hel kväll tills det blev för kallt för att vara utomhus, spelade in en ful video och skrattade tills det gjorde ont i magen, och den tjugonde köade vi sju timmar till Kent och stod nästan längst fram och det var nog det finaste som hänt under hela sommaren. Grät och kramades med Jonna under Berg&dalvana och skrek ÅH BABY VAR HAR DU VARIT VI HAR REDAN TÄNT PÅ GRILLEN så högt att jag tappade rösten.

(bild 1 och 2 är astrids)

julispellista

Augusti
Det var någonstans här jag vaknade ur det där inre kaoset och känslostormarna, och insåg vad jag faktiskt ställt till med. Grät en hel natt och skrev ett långt facebookmeddelande till någon jag aldrig trodde jag skulle skriva något sådant till och fick plötsligt lite lättare att andas.
Den femtonde augusti åkte jag till Västerås med Amanda x2, jag var blond och hade fågelklänningen och dr martens och såg fram emot att få krossa revbenen mot ett kravallstaket ytterligare en gång. Kände värmen från asfalten där vi satt hela dagen genom solsken och spöregn med siffrorna 3 4 och 5 skrivna på våra händer. Såg någon vinka åt oss från scenen - ”är det han?” - ”jag tror det” - tio minuter senare fick vi träffa honom. Världens finaste Lars Winnerbäck. Hoppade och dansade och sjöng mig igenom hela konserten och kände hjärtat bulta mot staketet varje gång han såg på mig, pekade på mig och mötte min blick. VÄRLDENS FINASTE JÄVLA LARS WINNERBÄCK. Jag finner inga ord för hur otroligt fint det var, verkligen inte. 
Två dagar senare satt jag med neonblått hår på ett tåg mot Västerås med Alex Day på högsta volym i hörlurarna och trodde jag skulle dö av nervositet. Den där första jävla skoldagen jag haft sådan fruktansvärd ångest inför. Jag stod mest i ett hörn och höll på att svimma, men trots att jag varit så rädd för allt det där nya var F Ö R Ä N D R I N G precis vad jag behövde. Trots att jag varit så rädd för hur jag skulle klara mig utan dig i min närhet varenda dag var att komma ifrån dig precis vad jag behövde.

augustispellista

September
September var fyllt av alldeles för konstiga känslor för alldeles fel person och mer än så tänker jag nog aldrig någonsin yttra mig om, för hela grejen är så fruktansvärt fånig och pinsam egentligen. De fick mig i alla fall att känna mer än jag gjort på länge samtidigt som de strax därpå krossade mig t o t a l t och det är så fruktansvärt skrattretande hur jag kunde bry mig så otroligt mycket om en sådan sak, men sånt tänker man ju inte på när man väl är där, då funderar man inte över om de där känslorna verkligen är på riktigt och man tänker inte minsta lilla på vem eller vad det egentligen är som får det att kännas som att hjärtat går sönder. Det bara ÄR så. 
Jag fyllde år och fick långa grattiskramar och en ny kamera, jag lyssnade väldigt väldigt mycket på Marina and the Diamonds och The green fields of france med Dropkick Murphys, jag hade en kort men väldigt tillräcklig konversation med personen jag i princip inte pratat med på exakt precis två år och det var nog det sista steget ut ur den där alldeles för stora platsen i mitt hjärta som han borde lämnat för längesen, för det är klart som fan att jag aldrig någonsin kommer GLÖMMA och det är inte det jag någonsin velat göra heller. Jag har aldrig velat GLÖMMA honom utan bara släppa taget & komma över, och det är väl det jag gjort nu. Två år senare. 

septemberspellista

Oktober

Lyssnade på Glaspärlespel med Yersinia på tåget till skolan varenda morgon och hatade livet, sparkade på gula höstlöv och skrev om hur mycket jag skulle komma att hata den här hösten för att den till skillnad från alla andra var så jävla ensam. Men jag hade fel, och när jag läste gamla dagböcker skrivna tvåtusentio slog tanken mig lika hårt som den gjorde då, eller förra året, eller för tre fyra kanske nästan fem år sedan; jag blir alltid kär på hösten.

Den femte stannade jag kvar i Västerås för att gå på spelning och få svettiga kramar av Jimmie i Dead by April och sova på en madrass på golvet i Emils rum, den sjätte drack jag chailatte i höstsolen på centralen och trotsade min fruktansvärda sociala ångest för att ta tåget till Köping - SJÄLV - och se världens finaste State of Grace. Det var den kvällen som hela min höst på något sätt förändrades under bara några timmar, och den där tågbiljetten ligger fortfarande kvar i min jackficka som en slags påminnelse om det.

Övergick hela tiden från glad till mer förvirrad än någonsin, för jag var så rädd för att falla igen men som-jävla-vanligt kunde jag inte hindra det. Vinglade runt på kalla gator tillsammans med folk jag knappt kände och skrattade åt allt, lämnade huset på skakiga ben den trettonde oktober och försökte med alla krafter jag hade att dölja nervositeten och fjärilarna och explosionerna i bröstkorgen när jag såg dig stå och vänta på mig utanför stationen, gick på ytterligare en spelning och var på världens finaste humör och allt kändes sådär supertöntigt löjligt fånigt perfekt. Och utöver allt det där andra som gjorde mig så fruktansvärt glad den kvällen kände jag mig också så otroligt STOLT, för där stod du uppe på scenen mitt framför mina ögon och för första gången på fyra år kunde jag se på dig utan att blicken fastnade och inte gick att slita loss. JAG KUNDE SE PÅ DIG OCH KÄNNA INGENTING. 

Det sista jag gjorde i oktober; klippte av mig håret jag sparat i ett och ett halvt år och färgade det lila.

oktoberspellista

 

 

November

Det finns inte sådär otroligt mycket att säga om november egentligen. November var ingenting speciellt, men ändå var det som att hela jag förändrades helt & hållet någon dag i mitten utav alltihop. Ibland var jag så glad att jag dansade omkring på rummet till popmusik, ibland låg jag på badrumsgolvet och grät så jag nästan kräktes och paniksmsade den enda människan jag ville prata med när det kändes som om jag skulle dö av ångest. Spenderade dagar hemma på rummet med te och böcker istället för att vara i skolan bara för att jag inte orkade, tittade på kärleksfilmer och kunde ligga på min säng i flera timmar och stirra in i väggen med alla fotografierna. Fotografierna jag satt upp utav just den anledningen; för att ha någonting att titta på när jag ligger där och går under av ångest, någonting som kan få mig att le. Lyssnade mycket på Bon iver och svensk pop, gick på spelning en kväll tillsammans med Ma och Gustav och ville mest lägga mig ner på golvet och dö av ensamhet, för varenda jävla människa där hade någons famn att gömma sig i, medan jag desperat sökte lite närhet i några sms för att slippa bryta ihop och gråta.

En vecka senare stod jag med skakiga ben på Smedjans golv, på precis samma plats under hela kvällen, fnissade lite tyst med handen för munnen och var glad men samtidigt inte alls. Jag fick bara huvudvärk utav banden som spelade den kvällen, det visste jag redan innan men jag åkte dit ändå, för du skulle ju vara där. Samma kväll bröt jag ihop på väg hem, kände mig dum och otillräcklig och ville bara försvinna.

Det hände inte så mycket mer i november än spelningar, när jag tänker efter. Den tjugofjärde var jag på fint humör och dansade till popmusik på Smedjan med Astrid. Sen kom snöstormarna och minusgraderna och mörkret.

novemberspellista

 

 

December
Varje ord du säger kan driva oss isär. Vill förtvivlat gärna att det inte ska sluta här. Ord är som napalmbomber; de ödelägger land. Jag vill inte höra vad du hör att säga, BARA HÅLLA DIN HAND. Allting började mest bli konstigt sådär som det på något sätt alltid blir i december, jag lyssnade på Nordpolen och Säkert! varenda morgon när jag kämpade mig genom snödrivorna i tjugo minusgrader med alldeles för tunna strumpbyxor medan jag räknade de alldeles för många dagarna sedan den senaste kontakten. Fick ett långt meddelande en kväll; grät så jag kräktes medan jag slet ner fotografier från väggarna, rev sönder sidor ur min skrivbok, skrek och skakade och borrade in naglarna i benet. Gjorde några små, tafatta försök i form av sms som aldrig blev besvarade, sov dåligt åt dåligt lyssnade på Steget hela tiden och plågade mig igenom den sista skolveckan. Julavslutningen var fin, jag inledde lovet med att stänga in mig på rummet och dricka kopp efter kopp med blåbärste. Firade jul hemma hos pappa och var mest trött och bitter och missnöjd med julklapparna, väntade på god-jul-sms som aldrig kom och övervägde hela tiden att höra av mig, men var för feg. Är alltid för feg. Grät så jag skakade till samma låt på repeat en natt i slutet utav december, skreksjöng PLEASE REMEMBER ME DARLING in i kudden och rev sönder ett fotografi på mitten. Pendlade hela tiden mellan att sakna så mycket att jag inte kunde andas och att tänka att det spelar ingen roll jag klarar mig lika bra utan dig det är inte värt det JAG LÄGGER NER NU. (Jag kommer inte höra av mig igen och jag kommer inte ta skulden, så säg det och få det gjort, det finns bara ett enda sätt att brinna upp.)

Nyårsafton kommer jag fira tillsammans med några vänner i Västerås, och det kan nog bli hur trevligt som helst.

 

decemberspellista

2012 började i kaos, fortsatte bättre och bättre och slutade ganska konstigt. Det här året har jag mått så dåligt att jag slutat äta och bara velat dö. Jag har plågats av fel känslor för fel personer, jag har legat vaken hela nätter med svidande söndergråtna ögon och läst gamla smskonversationer medan jag undrat hur när var allt gick fel. Jag har lämnat känslor bakom mig och samtidigt återupptagit gamla känslor jag trodde jag glömt för längesen, jag har betett mig som en fruktansvärd idiot, och jag skäms fortfarande, trots att jag pratat & rett ut alltihop med personerna det gällde. Jag har fallit för hårt och känt för mycket och förändrats fruktansvärt mycket på något sätt jag inte riktigt kan beskriva. Jag har förlorat och tappat kontakten med väldigt många vänner, men samtidigt fått flera nya. Jag har (för sista gången nu, för jag vet att jag menar det på riktigt) släppt taget och kommit över den där kärleken jag haft så jävla svårt att glömma, och ja. Tvåtusentolv har nog varit mest dåligt, konstigt och kaotiskt faktiskt, men det har väl haft sina fina stunder också. Allt jag önskar mig nu är ett BRA TVÅTUSENTRETTON, men jag vågar inte hoppas på någonting ännu.

 

Hur som helst; gott nytt år, älsklingar.

With all your lies, you're still very lovable

Jag lägger ner nu, det blir inget mer. Jag lägger ner nu, när du inte ser vad som finns här (eller vad som fanns)

Idag har jag besökt staden jag hatar mer än Arboga, hört låtar som ger mig ångest och velat slå sönder stereon inne i en affär, fyndat på second hand, rivit sönder ett fotografi och haft teparty på mitt golv tillsammans med världens bästa vän någonsin. Lyssnade på nostalgimusik och pratade om gamla minnen från våra tio år som bästa vänner, drack te och åt kakor och skreksjöng till Jimmy Jansson och var sådär som det bara går att vara när man är med henne. 

 

Vi två hör hemma i ett rum med inga andra, om jag var tio år yngre skulle jag inte behöva dig längre / Jag kommer inte höra av mig igen, och jag kommer inte ta skulden. Så säg det och få det gjort, det finns bara ett enda sätt att brinna upp

 

Gör spellistor som börjar med så-mycket-saknad-att-det-knappt-går-att-andas och slutar med JAG KLARAR MIG BÄTTRE UTAN DIG, och det är väl lite på det viset mitt humör fungerar just nu. Gråter, skakar, river sönder fotografier, andas, tänker, struntar i. Pendlar hela tiden mellan tårar och ilska och ren likgiltighet, bryr mig alldeles för mycket ena sekunden och nästa sekund inte alls. Fyra dagar kvar till nyår och "det ska bli skönt med en ny start" tänker jag, men inte ett jävla dugg förändras ju bara för det. Känslorna försvinner inte bara för att december blir till januari, ingenting blir bättre bara för att klockan byter år.

Men jag önskar liksom att det var så enkelt.

 

(En spellista igen: please remember me, darling)

You wore glasses, you were tall, you left your jacket in my hall; it smelled of life, it smelled of truth, and it was time to give up youth. Remember me darling, please, remember me now. We used to walk the streets at night, looking for life, looking for light, and I remember that you said that all your light was in my head. Remember me darling, please, remember me still.

 

Är i mysigaste rummet och lyssnar på mysigaste låten om och om igen, flyr från verkligheten genom supertöntiga dagdrömmar och gör allt jag kan för att slippa undan de där tankarna och känslorna som gör så ont. Ibland misslyckas jag och skriker in i kudden till musik som påminner om alldeles för mycket, men jag tänker känner bryr mig märkligt lite, med tanke på omständigheterna. Kanske för att jag mest försöker låtsas som om ingenting har hänt. Som om allt vore "som vanligt" och precis sådär fnissigt och fint som förut, när du i själva verket säkert kommer glömma mig när som helst. Eller jag kanske redan är bortglömd, vad vet jag?

Men att låtsas och leva i någon självuppbyggd fantasi gör inte lika ont som verkligheten.

When I see you again I'll know not to expect, stay one step away, we will have to wait

Då jag fick detta i julklapp kommer väl större delen av mitt jullov gå ut på matlagning och bakning (någon som vill komma hit och äta med mig? obs på egen risk, jag brukar misslyckas med micropizzor och att värma potatisbullar i ugnen), och idag när jag nästan grät av tristess släpade jag mig in till stan i hopp om att hitta någon affär som var öppen, plockade på mig ingredienser för hundratolv kronor på konsum och bakade chokladcupcakes med jordnötssmörsfrosting. Har ju inte själv riktigt nått den där vanliga matkoman efter all julmat eftersom att årets vego-julbord inte var det mest fantastiska, så då kan man väl alltid baka muffins, liksom?

 

And these fingertips, they'll never run through your skin. Those bright blue eyes can only meet mine across a room filled with people that are less important than you

Idag har jag firat jul och varit allmänt bitter, blivit besviken på julklappar (men försökt vara snäll och låtsas som ingenting), fnissat lite töntigt mycket över saker som inte betyder någonting alls, druckit ganska många koppar av mitt nya favorit-te, dansat omkring på rummet till Billie the Vision and the Dancers, väntat på god-jul-sms som aldrig dykt upp, gömt mig & gråtit på toaletten och funderat på att skicka ett sms men inte vågat. Är för feg. Är alltid för feg.

 

(Mindre än en vecka kvar tills klockan byter år och jag skrev precis färdigt min årsresumé, som nog kommer dyka upp ganska snart.)

Från mig till er:

Still waiting for the snow to fall, it doesn't really feel like christmas at all. Those christmas lights light up the street, down where the sea and city meet. May all your troubles soon be gone, oh christmas lights keep shining on

En halvtimme kvar till julafton, och här får ni en liten trevlig julklapp utav mig: en fem timmar lång mys-spellista.

God jul, mina vänner!

Ingen annan skulle förstå och ingen annan skulle gå en meter för mig, jag behöver dig

Jag har tänt ljus i hela mitt rum, jag lyssnar på en väldigt mörk sång

Det faller tårar ner för min kind; jag gråter för jag önskar att du var min

Och jag vet att du tycker det är löjligt, jag vet, jag verkar svag, 

men det är precis så jag känner mig idag

 

 

The world is just an illusion trying to change you

PLEASE DON'T GO I WANT YOU TO STAY

och jag gömmer mig under täcket en hel dag med samma låt på repeat. Läser, stirrar in i väggen, dricker dagens femte kopp te och önskar mig lite jävla närhet

 

(Kära läsare; ge mig era mysigaste låtar och spellistor. Med sån där sitta-under-en-filt-med-tända-ljus-och-läsa-och-dricka-te-musik liksom, ni vet.

Jag behöver någonting nytt att lyssna på.)

 

Och när du sjunger darling reser sig håret på min kropp, för din röst är så ärlig & vacker, den ger mitt glömda hjärta hopp

Tar tåget till skolan för sista gången i år med silverglitter i håret, och jag som alltid älskat att åka tåg vill bara skrika gråta och kasta mig av. Där är stationen jag så många gånger drömt om att få kliva av och rakt in i en varm famn, men dagdrömmar hjälper inte längre och samma tomma tragiska känsla fyller bröstkorgen varje gång jag likgiltigt sitter kvar på min plats, medan tåget fortsätter framåt och träden vägarna husen och snöstormarna flyger förbi utanför fönstren som alltid är lite för smutsiga och som är så svåra att se igenom för de gula lamporna i taket som speglas i dem. Kylan sticker i benen genom de alldeles för tunna strumpbyxorna där jag står varje morgon och väntar på bussen, omringad av människor, jag granskar dem och andas in lukten av cigarettrök och typ hundra olika parfymer. 

Det är jullov nu. Efter fyrtiofem minuters avslutning skuttar vi bort från scenen och mot skåpen och jublar över ledigheten medan vi sätter på oss tjocka jackor, mössor, vantar, halsdukar, säger hejdå och försvinner ut genom skolportarna en sista gång innan klockan byter år. Det blir rökmoln i luften när vi andas. Snöflingorna fastnar i våra hår och det knarrar under fötterna för varje steg vi tar bort från skolan, mot busshållplatsen, mot jul och ledighet och bort från misslyckanden och prestationsångest och lektioner som aldrig tar slut. Det är jullov nu och det är skönt, men samtidigt vet jag inte hur jag ska uthärda de här veckorna utan att falla sönder. Jag ska göra allt jag kan för att försöka finna orken att ta mig upp ur sängen någon gång och göra någonting annat än att läsa böcker och dricka hundra koppar blåbärste om dagen, jag ska försöka att inte tänka så mycket att huvudet inte orkar med längre och jag ska försöka låta bli att skicka långa patetiska sms i ren ångest som jag ångrar sekunderna efteråt, men jag kan inte lova någonting. 

Jag vill bara bort härifrån; bort från staden full av idioter, bort från rummet som kväver mig med minnen. Jag vill slita ner alla fotografierna från väggen, jag vill krossa spegeln, sparka in dörren med alla låttexterna skrivna på, slå sönder den svarta väggen och kasta ut sängen genom fönstret. För allt sånt jag inte orkar med just nu ser jag överallt och jag kan inte andas här inne. Jag vill bort och jag vet bara att jag kommer GÅ UNDER om jag tvingas spendera ytterligare ett helt lov i den här jävla staden.

 

Och jag undrar vad du känner, om jag ens finns i tankarna

 

Tittar på serier hela nätterna, skriver önskelistor i fina skrivböcker, målar naglarna glitterröda, försover mig och får ogiltig frånvaro, misslyckas på prov och lämnar klassrummet efter tio minuter, börjar gråta på tåget trots folks stirrande blickar, vandrar runt på stan i tre timmar för att leta julklappar (men köper ändå bara saker till mig själv), har något slags öppet hus i skolan och spenderar en hel kväll med att fika prata fotografera skratta tillsammans med mina fina klasskamrater, värmer mig med vaniljlatte i vinterkylan och räknar snöflingor som trillar ner från himlen och blir till små vattendroppar på halsduken. Räknar de alldeles för många dagarna sedan den senaste kontakten, skickar sms jag inte får något svar på och är så trött att jag knappt kan förmå mig att bry mig längre. Fast det gör jag ju visst, alldeles för mycket faktiskt, men jag går mest runt som någon jävla zombie och orkar inte ägna minsta lilla uppmärksamhet åt någonting alls, varken skola eller känslor eller resten utav världen. Det är två dagar till jullov och jag längtar mer än någonsin, trots att det inte finns något med det att se fram emot. JAG VILL BARA FÅ SLIPPA ALLT ETT TAG. 

Vad ska jag göra nu när den enda jag vill ha är du?

 

Detta har varit den värsta utav helger och jag känner mest att det spelar ingen roll om nu jorden faktiskt skulle råka gå under om fem dagar. Känner att den gärna får göra det lite i förväg också, redan imorgon kanske.

 

(Jag älskar att du är så självständig, att du står på egna ben
Finns så få människor som du baby, som inte spelar några spel
Och alla här tycker om dig, du tar plats och är social, du får alla överallt att skratta och ditt egna skratt är underbart
Och när du sjunger darling reser sig håret på min kropp, för din röst är så ärlig och vacker, den ger mitt glömda hjärta hopp
Allting känns magiskt allting känns rätt, du kommer rädda mig, för du är perfekt
Allting känns magiskt ingenting känns fel, du kommer rädda mig, och göra mig hel
Jag blir så trött på att du är så oberoende utav mig, gör vi inget här vi två?
Du är alldeles för annorlunda, jag pallar inte, ändra på dig eller gå
Och hur kommer det sig att du känner alla överallt, hur många har du legat med?
Och ut mitt i veckan och spelning varje helg, det är för mycket vet du vad, du följer inga utav mallarna, dig vet man aldrig vart man har
Allting känns tragiskt ingenting känns rätt, du vill inte rädda mig, och du är inte perfekt
Allting känns tragiskt allting känns fel, du vill inte rädda mig eller göra mig hel)

"Saknad kan man lära sig att leva med ibland"

lika mystisk och gåtfull som en kyrka längs vägen; upplyst mellan träden, ödsligt belägen om hösten, om våren, i en tyst blå natt
som en fackla, som ett ljus kom du fram till mig där jag satt, som ett åtråvärt hopp i en tung tristess, jag hade nästan gett upp, det var så grått tills dess

allt jag ser, allt jag hör; din röst, din blick, ditt skratt
du har ögon som berusar en natt, så jag väntar, jag väntar, om tiden vill ifatt
det gick så sakta, tog sån tid, varenda vecka var ett år, vi ringde ibland för att fråga hur vi mår
tills jag sa "väntar du på nån eller vill du bli min?" du sa "vad svarar man på sånt?", jag sa "man svarar nog ingenting"
men lägg armarna runt mig och slit ut vad jag har, gräv i det dunkla men sök inga svar för jag lovar ingenting, det är det enda jag kan hålla
men jag känner nånting, jag är så gott som förtrollad av allt jag ser, allt jag hör; din röst, din blick, ditt skratt
du har ögon som berusar en natt, så jag väntar, jag väntar, om tiden vill ifatt

 

 

(och de säger att "saknad kan man lära sig att leva med ibland". men det funkar bara inte.)

Säg en gång jag varit lycklig, nämn en enda gång det inte krossats mot en gryning. / Vi går på trottoaren, alla tittar på dig. Jag låtsas att du älskar mig, kan du inte låtsas att du känner så för mig?

 

gråter in i täcket och saknar saknar saknar och ligger sömnlös alldeles för länge när ensamheten tar över. tittar ut på dimman och snöfallet utanför fönstret, ser det för första gången på väldigt länge som någonting vackert; men ändå tragiskt. det här är den absolut ensammaste årstiden och i den bitande kylan som får det att kännas som om hundratusenmiljarder nålar genomborrar benen med de alldeles för tunna strumpbyxorna, önskar jag mig ingenting hellre än en varm famn att krypa in i tills mörkret har försvunnit.

är hemma på det blå rummet hemma hos mamma igen, ligger apatisk på sängen och lyssnar på fransk musik och räknar papperssvalorna i taket. jag vill bara stanna kvar här, jag orkar inte med någonting, speciellt inte skolan med alla uppgifter och krav och MISSLYCKANDEN. tanken på att det är knappt två veckor kvar hjälper inte ens, jag är inte en sån som klarar av att hålla ut genom att se fram emot vad som kommer hända om två veckor. så länge det inte händer imorgon eller med en gång spelar det liksom ingen roll. spelar nordpolen på så hög volym i hörlurarna att det ekar i huvudet varje morgon på tåget, sjunger med lite tyst för mig själv och tvingar bort alla dagdrömmar för att ständigt slippa bli besviken på verkligheten.

(snälla låt mig få gömma mig i din famn tills allt det här är över) 

 

lyssnar på låtar

ingen handlar om mig
knyter mina tomma händer
de enda händer jag har
de enda händer vi har
vi går på trottoaren alla tittar på dig
jag låtsas att du älskar mig
åh, jag låtsas att du älskar mig
kan du inte låtsas att du känner så för mig?

får jag gå precis så nära att min axel stryker vid din arm? jag vill inte verka jobbig eller så men jag är varm & du ser kall ut

får jag träffa dig ikväll? jag har ingen anledning till det. tänkte först gå runt det, tänkte råka springa på dig, men nu är är det bara så att jag orkar inte göra så. antingen vill du träffa mig eller så vill du det inte, och vill du det inte så går jag nog hel ut ur det. när man var liten föll man jämt, men nu ska det vara så jävla hemskt. så fastän du kanske säger ja bara för att vara snäll; får jag träffa dig ikväll?

 

the illusion's getting old and you don't answer when I call, I would have given you it all / out of sight out of mind it doesn't mean you're not mine, the feeling goes on and on and on

 

sing me to sleep

och jag känner mig så himla himla ensam bland alla minusgrader och snöstormar.

JAG MÅSTE UT, DOM TROR JAG ÄR BESATT AV FILMER UTAN LYCKLIGT SLUT

gatan jag har gått förut, affären som är för långt bort, höghusen, lågstadiereaktionerna och alla frågor / en lukt som luktar som en rygg jag rört vid, saker som tar slut / hjärtat, ryggen, nacken böjd / näven som har slagit mig i pannan, hälen som är av akillessorten / huvudvärken tillhör någon annan nu

note to self: ring inte, skriv inte, lås inne ivern i dig. (hallå, är du där? hallå? hallå, finns det någonting kvar?)

gömmer mig under täcket och täcker hela rummet med ljusslingor och viker minst hundra papperssvalor som ett slags tidsfördriv för att slippa tänka. vet inte vad som händer, vet bara att jag är så fruktansvärt rädd. rädd för ensamheten, rädd för att bli lämnad, rädd för känslor, rädd för allt.

jag vill förtvivlat gärna att det inte ska sluta här
ord är som napalmbomber; de ödelägger land

jag vill inte höra vad du har att säga, bara hålla din hand 

 

you go to sleep on your own and you wake each day with your thoughts and it scares you being alone, it's a last resort

tjugonionde november tvåtusentolv, 09.50:

känner mig helt slut i kroppen där jag sitter på den alldeles för hårda träbänken, ensam på arboga station. fötterna har somnat i mina tunga dr martens och som jag önskar att jag själv kunde göra detsamma. det är snöstorm ute och min blick kan inte fokusera på snöflingorna som yr förbi utanför det smutsiga fönstret. jag är så jävla trött, men jag kan aldrig sova ordentligt hur mycket jag än vill. sängen är för stor och ensamheten tar över och den enda slags närhet jag har där jag ligger sömnlös klockan 03.30 är fotografierna på min vägg. (och varje natt stirrar jag på dem tills jag somnar och önskar att det var möjligt att hoppa in i dem) vrider & vänder mig i flera timmar och önskar mig inget hellre än en varm trygg famn och hjärtslag som känns mot ryggraden, och när jag till sist somnar in alldeles för många timmar för sent drömmer jag hemska mardrömmar och vaknar skakandes och gråtandes av panik. det är en och en halv timme kvar tills jag ska kliva upp, men så fort jag blundar ser jag hemska bilder ifrån drömmarna så jag stirrar in i fotografierna på väggen och håller mig vaken.

jag är så trött; trött på skolan trött på verkligheten trött på folk trött på livet trött på allt. trött på allt utom dig.

 

första december tvåtusentolv, 00.43:

RING INTE

SKRIV INTE

LÅS INNE IVERN I DIG

(HALLÅ, ÄR DU DÄR? HALLÅ? HALLÅ, FINNS DET NÅGONTING KVAR?)