det är höst på riktigt och jag gömmer mig för kylan och regnet under tjocktröjor och stickade halsdukar, räknar färgglada löv på marken och kryper ihop under täcket när mörkret tränger sig på alldeles för många timmar för tidigt medan jag lyssnar på sådan där gammal musik som kan klassas som soundtrack till alla tidigare höstar.

2008 - waiting, on my own, makedamnsure, good riddance.

2009 - photograph, with me, nu när du har mig förlorar du mig aldrig, last night on earth.

2010 - adam's song, vill ha dig, vid protesfabrikens stängsel, ångrar mig än.

2011 - break your little heart, magasinsgatan, du skär, naive.

det är höst och mörkt och kallt och ensamt och jag vill inte riktigt. jag vill inte alls. jag bara klagar och klagar och klagar hela jävla tiden och jag ber om ursäkt, men det är det enda jag tycks få ur mig. kärlek och sånt skit. för trots att inte ett jävla dugg egentligen slutat bra har i alla fall varje tidigare höst bestått utav fina sms och konversationer lite för långt in på nätterna och lyckorus och känslostormar och skakiga ben som jag inte riktigt vet beror på kylan eller nervositeten. jag har visserligen känt mig lika patetisk och ensam varje gång, men TILL SKILLNAD FRÅN DEN HÄR JÄVLA ÄCKELHÖSTEN HAR JAG EGENTLIGEN INTE VARIT DET. vill bara ha söta sms som kanske egentligen inte betyder någonting alls, varma kramar och lite för stora förhoppningar och snabba hjärtslag vid skymten av någon. den här hösten har jag INGENTING och det får mig bara att vilja krypa ihop i fosterställning och gråta tills mörkret försvunnit och våren dykt upp igen. jag. klarar. inte. av. ensamhet.

 

soundtracket till mitt liv just nu, inte riktigt lika jävla glatt & hoppfullt dock.

...och jag ber om ursäkt för att alla blogginlägg handlar om hur dåligt jag mår FÖR JAG MÅR INTE ENS SÅDÄR JÄVLA DÅLIGT HELA TIDEN. alla de där dåliga känslorna är väl bara hundratusen gånger enklare att få ur sig. jag är faktiskt rätt glad emellanåt också, jag lovar.

egentligen vill jag bara hata dig hata er hata allt som har med det att göra, men det kan jag inte för jag är inte sån så istället isolerar jag mig inne på det blå rummet med de sönderrivna tapeterna som jag aldrig orkar ta mig tid att försöka dölja, skriker högt med ansiktet pressat mot den prickiga kudden så ingen annan hör och borrar in de egentligen alldeles för korta naglarna i handflatan - de är i alla fall precis lagom långa för att kännas och lämna avtryck i form av små röda märken där jag pressat in dem lite för hårt i huden. ännu en gång har jag sjunkit in lite för djupt i patetiska dagdrömmar och ännu en gång har jag tvingats komma tillbaka till DEN DÄR JÄVLA VERKLIGHETEN

 

TÄNKER KÄNNER BRYR MIG alldeles för mycket, sjunker in i tankarna och drömmarna alldeles för ofta och känner besvikelsen ta över hela kroppen när ingenting någonsin blir som jag vill att det ska vara, sådär fint och perfekt som det är i dagdrömmarna inuti mitt huvud. för ingenting är fint. ingenting är perfekt. ingenting är som jag vill men när har det någonsin blivit det egentligen? det finns så mycket jag skulle vilja skriva här och överallt men direkt när tankarna och känslorna som får huvudet att snurra tar sig ut därifrån kommer de inte längre, de vägrar att lämna min kropp och ta sig ut ur fingertopparna ner mot tangentbordet eller pennan och jag bara sitter där som en idiot och stirrar på datorskärmen eller de randiga pappersarken utan att kunna få ur mig något trots att jag är så fylld av känslor att jag nästan exploderar. jag kanske bara är för rädd att råka säga för mycket precis som vanligt, kanske känns hela situationen fortfarande bara så himla FÅNIG och PATETISK och SKRATTRETANDE så jag inte klarar av att yttra mig om något utan att skämmas. jag vet inte. jag vet bara att mina fingrar nästan domnar bort av höstkylan och att min blick börjar bli suddig av sömnlöshet, att jag blir trött på mig själv för att jag bara klagar över hur jag mår hela - jävla - tiden och att jag faktiskt förstår varför folk tröttnar på mig så lätt. HA, JAG VAR INTE SÅ JÄVLA SPÄNNANDE OCH INTRESSANT SOM DU TRODDE FRÅN BÖRJAN, ELLER HUR? öronen ringer ångesten kväver mig bara du du du i hela mitt jävla huvud och jag vet egentligen inte ens vad det är jag skriver längre. 

state of grace's nya singel. lyssna, dina öron kommer tacka dig. jag lovar.

idag känns allt ovanligt bra.

två år fyllda av ångest tomhet saknad E N S A M H E T, 

två år och jag inser att ingenting förändrats över huvud taget och att allt egentligen är precis likadant som den sjuttonde september tvåtusentio. två år och jag är fortfarande lika jävla ensam.

20120529 - 20120601

I: skrattar åt hur patetisk jag är medan hela jävla ansiktet färgas gråsvart av sminktårar och jag vet inte riktigt om jag vill sitta tyst och apatisk i ett hörn eller skrika och slå sönder någonting, lyssnar på lies med marina and the diamonds om och om igen och undrar ännu en gång; VAD ÄR DET FÖR JÄVLA FEL PÅ MIG? VARFÖR BRYR JAG MIG ENS SÅ MYCKET? OCH VARFÖR SKA JAG FÄSTA MIG VID FOLK SÅ JÄVLA SNABBT NÄR JAG VET ATT JAG BARA KOMMER MÅ DÅLIGT AV DET?

 

II: de kalla regndropparna känns som nålar när de träffar huden, kylan tränger igenom de tunna kläderna och jag fryser så mycket att jag skakar när vinden sliter tag i mig och får de gula löven på marken under mig att flyga iväg. men jag bryr mig inte, tänker inte, känner inte gåshuden på armarna eller hur fingrarna långsamt börjar domna bort, det enda jag känner är E N S A M H E T E N och orden "VAD VAR DET JAG SA" som ekar i huvudet så högt att jag bara vill krossa det hårt mot en betongvägg för att få det att tystna. vad var det jag sa? att det var för bra för att vara sant, att ingenting kunde kännas såhär rätt utan att snart bli så totalt jävla fel. och stämde det? ja.

 

III: you don't love me, big fucking deal, i'll never tell you how i feel. it almost feels like a joke to play out the part, when you're not the starring role in someone else's heart. you know i'd rather walk alone than play a supporting role, if i can't get the starring role

 

september, och jag fattar ett svårt beslut.

gömmer mig under täcket, tittar på favoritfilmen tre gånger på rad och borrar in ansiktet i varma kattpälsar i hopp om en flykt från mörkret kylan och ångesten som smyger sig på, lyssnar på december och tänker tillbaka på alla tidigare år fyllda av svåra septemberbeslut och oktoberkvällar med lite för många känslor som får huvudet att snurra och hjärtat att nästan flyga ur bröstkorgen. tänker lyssnar känner, undrar om samma ord kommer tala samma sanning som tidigare. vilket svårt beslut kommer jag fatta under de kommande tjugotvå dagarna? kommer även denna oktober spenderas med bilden av någon fastklistrad i huvudet, tillsammans med en konstant ökad puls och sådana där känslor som får mig att knappt kunna tänka klart? 

min nedräkning börjar nu, där allt en gång tog slut.

annars är det helg och jag känner mig ensammare än någonsin. vill ha måndag morgon, vill ha sällskap och skratt och prat och människor omkring mig och kanske lite kramar, vill inte sitta ensam inne på rummet och försöka gömma mig från ångesten.

(har börjat längta till skolan, hur sjukt är inte det?)

bara

en 

massa

jävla

ångest

 

idag fyllde jag sexton år

och trots det, trots att jag nog blivit mer uppvaktad utav folk omkring mig än någonsin förut, trots alla grattis och trots de få men fina presenterna, kunde jag inte få bort den där gnagande känslan i bröstet om att någonting saknades. det gråkalla regnvädret som hängt i luften under hela dagen tycktes ha följt med varje litet andetag och klibbat fast i min kropp, och under vad som kändes som en evighet och lite till tvingades jag borra in de korta naglarna i handflatan så hårt att märkena satt kvar långt efteråt, för att inte tappa andan och gråta ner i historiaboken. 

så 

jävla

patetisk.

 

men så insåg jag nog till sist hur töntig själva situationen var, 

andades djupt och lämnade skolan tillsammans med becca och sofie efter den första och sista lektionen för dagen, gömde ansiktet för regnet i den tjocka halsduken och värmde mig med mcdonaldskaffe medan jag önskade mig trettiosju grader celsius och långa varma kramar och mänsklig värme istället för värmen från en pappersmugg med en skvätt vattnigt kaffe. 

 

på tåget hem fastnade jag i dagdrömmar med the green fields of france på repeat och kände hur en liten bit av tomhet följde med varje andetag ut igen. och jag tror jag mår ganska bra nu, i alla fall.