TÄNKER KÄNNER BRYR MIG alldeles för mycket, sjunker in i tankarna och drömmarna alldeles för ofta och känner besvikelsen ta över hela kroppen när ingenting någonsin blir som jag vill att det ska vara, sådär fint och perfekt som det är i dagdrömmarna inuti mitt huvud. för ingenting är fint. ingenting är perfekt. ingenting är som jag vill men när har det någonsin blivit det egentligen? det finns så mycket jag skulle vilja skriva här och överallt men direkt när tankarna och känslorna som får huvudet att snurra tar sig ut därifrån kommer de inte längre, de vägrar att lämna min kropp och ta sig ut ur fingertopparna ner mot tangentbordet eller pennan och jag bara sitter där som en idiot och stirrar på datorskärmen eller de randiga pappersarken utan att kunna få ur mig något trots att jag är så fylld av känslor att jag nästan exploderar. jag kanske bara är för rädd att råka säga för mycket precis som vanligt, kanske känns hela situationen fortfarande bara så himla FÅNIG och PATETISK och SKRATTRETANDE så jag inte klarar av att yttra mig om något utan att skämmas. jag vet inte. jag vet bara att mina fingrar nästan domnar bort av höstkylan och att min blick börjar bli suddig av sömnlöshet, att jag blir trött på mig själv för att jag bara klagar över hur jag mår hela - jävla - tiden och att jag faktiskt förstår varför folk tröttnar på mig så lätt. HA, JAG VAR INTE SÅ JÄVLA SPÄNNANDE OCH INTRESSANT SOM DU TRODDE FRÅN BÖRJAN, ELLER HUR? öronen ringer ångesten kväver mig bara du du du i hela mitt jävla huvud och jag vet egentligen inte ens vad det är jag skriver längre.