idag hade jag tråkigt

sen råkade jag doppa håret i en burk med lila färg så nu ser det ut som jag har peruk

ser oss i smyg hålla hand i en taxibil / jag tänker på dig jag skriver om dig det handlar om dig det handlar om dig det handlar om dig

någon slags sammanfattning av min helg i bilder eftersom jag är alldeles. för. jävla. trött. för att ens försöka orka formulera mig i ord. är i alla fall gladgladgladgladglad och nu ska jag sova innan jag svimmar. godnatt.

Töm ditt rum på tonårstankar nu

tame the ghosts in my head that run wild and wish me dead

it came to the end, it seems you had heard. as we walked the city streets you never said a word. when we finally sat down your eyes were full of spite, i was desperate, i was weak, i could not put up a fight. but where are you now? where are you now? do you ever think of me in the quiet, in the crowd? you were strangely less than pain than you were cold, triumphant in your mind of the logic that you hold. you said no one would ever know the love that we had shared, as i took my leave to go it was clear you didn't care. where are you now? where are you now? do you ever think of me in the quiet, in the crowd? and i hear of your coming and your going in the town, i hear stories of your smile, i hear stories of your frown. and the darkness can descend, we can relish all the pain but i know that's what you love 'cause you know i love the same. where are you now? where are you now? do you ever think of me in the quiet, in the crowd?

 

press my nose up to the glass around your heart, I should have known I was weaker from the start / you’ll build your walls and I will play my bloody part to tear them down

jag har legat här så länge och stirrat i taket att jag kan varenda spricka i färgen nu / att bära en dröm idag är ingen lätt sak, helst ska man ha en kortsiktig plan

går två år tillbaka i tiden genom gamla dagböcker och blogginlägg och inser att jag faktiskt längtar tillbaka lite, trots att allt var så konstigt. det var ändå så mycket enklare på något sätt och jag saknar att vara fjortonåriga vendela med popglasögon och rött fluffigt hår, jag saknar att ha svartvitrutiga kjolar och vita t-shirts med kenttexter skrivna med svart tuschpenna. saknar att skriva meningslösa blogginlägg, att umgås med elin varje dag, att leva för pärlplattor och såpbubblor och citera poptexter överallt och dansa till håkan hellström på mitt rum. nu känns allt bara så fruktansvärt grått och tråkigt, hela JAG känner mig grå och tråkig och jag har ju växt ifrån det där nu men jag skulle bara vilja åka tillbaka i tiden och vara fjorton ett tag till. 

 

 

& SOM JAG ÖNSKAR ATT DU VAR HÄR NU / JAG VILL BARA HÖRA DINA HJÄRTSLAG / & DU ÄR LIKA ENSAM SOM JAG

Hela dagen har varit kaotisk och har mest spenderats gråtandes och apatisk på sängen, mest på grund av ångest ångest ångest och ensamhet som dödar mig men mer orkar jag inte försöka yttra mig om. Just nu känns allting bättre, men jag är fortfarande så fruktansvärt förvirrad, förvirrad och rädd för alla dessa känslor. Alla känslor som jag redan råkat släppa in alldeles för långt och låtit ta över alldeles för mycket av min tankekraft trots att jag lovat mig själv att låta bli, för att slippa låta dem krossa mig på samma sätt som de alltid gör när ingenting någonsin blir som jag hoppats på. 

 

rip the earth in two with your mind / my head told my heart "let love grow", but my heart told my head "this time, no"

 

Läser böcker som beskriver mina känslor för några månader sedan in i minsta detalj, lever på kanelbullar och vaniljte och spenderar dagarna på sängen i det blå rummet eftersom jag är så sjuk att jag knappt orkar röra mig.

Fast egentligen vill jag bara härifrån. 

Jag gav dig min version av sanningen för att få dig att förstå

Kanske tänker och känner lite för mycket som vanligt och kanske är lite för glad över lite för lite men denna helg har känts så himla himla himla bra. Nu är det snart måndag och ännu en ensam hemsk jävla vecka men istället för att kliva upp alldeles för tidigt och motvilligt skynda iväg till tåget innan det ens hunnit bli ljust ute, tänker jag nog bosätta mig ensam i det blå rummet hos mamma några dagar med lite katter och te och sånt, då jag lyckats dra på mig världens jävla förkylning.

 

DU FRÅGAR MIG VAD KÄRLEK ÄR MEN JAG VET INGET OM DET DÄR, BARA SÅNT SOM MAN KAN MÄTA KAN JAG FÖRSTÅ / EN DRÖM FÖR OSS SOM LÄNGTAR EFTER NÅGON SOM HÅLLER OM OSS HÅRT / MITT HJÄRTA BEHÖVER EN LIVVAKT

här kommer rädslan, gamle vän, när alla fjärilar i magen vaknar upp, viskar välkommen hem

Idag hängde vi (bland annat jag, Axel och Sofie) i studion och fulade oss.

Fast vi såg lite normala ut också:

 

Nu är det helg, och med tanke på den där hemska skoltröttheten som dykt upp tillsammans med mörka morgnar och minusgrader har jag nog aldrig varit så glad över det.

nu blir jag säkert kär i dig, pinsamt jävla kär i dig

ABC 123 and nothing really matters to me, nothing matters to me / ABC 123 and nothing means anything, but it doesn't matter to me

har hamnat i en sådan där fruktansvärt-trött-på-allt-period igen och kan knappt förmå mig att kliva upp ur sängen om morgnarna trots alarmet som ringer och ringer och ringer och säger "välkommen till en ny jävla skitdag" och talar om att jag kommer missa tåget om jag inte reser mig upp snart. orkar knappt göra någonting åt mitt utseende och undrar varför det inte är "socialt acceptabelt" att bära samma tröja fyra dagar i rad då jag egentligen inte orkar ha någonting annat än någon annans alldeles för stora svarta tjocktröja. allt är bara likgiltigt och jag bryr mig liksom inte om någonting längre, i alla fall inte sådant jag borde bry mig om. bryr mig inte om skolan, bryr mig inte om vad som händer runt omkring mig, bryr mig inte om mig själv, bryr mig inte om något. är bara så fruktansvärt trött på denna gråa trista jävla verklighet som tydligen kallas l i v e t .

 

she gave away the secrets of her past and said "i've lost control again"

looking good but feeling sad

hjärtat fylls till bristningsgränsen av helt fel känslor för helt fel personer och jag har hamnat i det där stadiet av ensamhet där det räcker med lite vänlighet eller någon obetydlig beröring för att ta upp hela min tankekraft. är omringad utav människor där jag går genom höstmörkret med den bitande kylan genom de lite för tunna strumpbyxorna en helt vanlig fredagkväll och sparkar på de gula löven som täcker marken, ändå känner jag mig ensammast i sverige och skapar en egen bild utav livet inuti huvudet där jag sjunker in så djupt att jag knappt märker hur folk pratar med mig. jag lever så mycket i de där dagdrömmarna och bilderna av DEN PERFEKTA VERKLIGHETEN att jag nästan glömmer bort hur äckligt och ensamt och hemskt allt faktiskt är. jag bygger upp någon slags mur av fina fantasier för att skydda mig själv från verkligheten, fast jag vet att det egentligen bara skadar mig själv mer för varje gång jag faller tillbaka och inser vad som är verkligt och vad som bara hänt i mitt huvud. 

 

(ber om ursäkt för min inaktivitet, den senaste veckan har jag: sovit alldeles för lite, levt på falafel och billig energidricka från netto, gosat med katter, ätit en halv miljard kanelbullar, nästan missat ett tåg för att jag stod inne på toaletten och tog egobilder, känt mig totalt jävla patetisk, fått panikattack pga spindelfobi (DET. SATT. EN. SPINDEL. PÅ. MIN. AXEL.), hängt i västerås, gått på spelningar, fått en lång svettig kram utav jimmie från dead by april och sett världens finaste underbaraste bästa state of grace)