Everyday I wake up and it's Sunday, whatever's in my head won't go away. My inside is outside, my right side's on the left side, I'm writing to reach you now but I might never reach you

Ser på när snön smälter bort och bläddrar i ordlistor för att språk och fina ord är något utav det bästa jag vet, blåser bort i kalla vindar, dränker ångest över ogjorda skoluppgifter och ickegodkäntvarningar i vaniljlatte på espressohouse och räknar ner dagar veckor månader till min absoluta favoritårstid. Snart vår, snart lättar molnen som du målat på himlen min, och du får ingen tår, ingenting. 

 

It's good to know that you are doing well
It's good to know that you all know I'm hurting
It's good to know I'm feeling not so well
Maybe then tomorrow will be Monday
And whatever's in my head should go away
But still the radio keeps playing all the usual 
And what's a wonderwall anyway?
My inside is outside
My right side's on the left side
I'm writing to reach you now but
I might never reach you

Je suis le thé, tu es la tasse / je suis la pluie, et tu es mes gouttes

 

Idag är jag osminkad och bitter över alldeles för få timmars sömn, för varma kläder mitt i alla plusgrader, kvarglömda nycklar och stress till inställda lektioner som aldrig-någonsin-kan-meddelas-i-tid. Jag hatar måndagar. Jag hatar hatar HATAR måndagar. Och jag kunde ha legat hemma och sovit just nu.

Annars lyssnar jag mest på en massa fin fransk musik och googlar översättningar för att försöka förstå någonting. (Rubriken är säkert fel men till mitt försvar så kan jag fan inte franska)

Är det nu vi ska låtsas som att vi inte känner varandra längre?

 

Sömnlösa nätter är tillbaka och jag inser att jag ännu en gång fastnat i det där ständiga ältandet och tjatet om samma gamla känslor, det där som varje gång fått mig att skämmas när jag till sist återvänder till verkligheten och ser tillbaka på alltihop. Är alldeles för bra på att gnälla över gamla känslor i tystnad och ensamhet istället för att bara TA TAG I LIVET och försöka reda ut saker & ting, och ändå frågar jag mig själv varför jag är så himla lätt att glömma. Kanske för att jag så himla lätt bara stänger av och isolerar och raderar all kontakt och gnäller för mig själv i blogginlägg istället, för att det är så mycket enklare än att våga säga något till den enda personen som egentligen har med saken att göra. Påminnelse till mig själv: Herregud Vendela ta tag i ditt liv och sluta gnäll, du är bara pinsam.

Nu borde jag egentligen sova eftersom jag ska kliva upp om fem timmar, men vad gör väl lite extra trötthet en redan fruktansvärd och hemsk måndag liksom.

En häst

I was the colour that you never found, too blind to see i never was around

 

Jag minns en kväll med skakiga ben och exploderande nervositet i början av oktober, en tågresa för en lokalbandsspelning och hur vi pratade bort en hel kväll. Jag minns de skakiga benen som nästan vek sig och föll omkull på asfalten längs med det långa röda staketet, läppar som blev nervöst söndertuggade, pinsamma tystnader och värmen från två kroppar som satt så tätt intill varandra att de snuddade varandra genom tyget på de svarta tröjorna, på ett rosa prinsesstäcke i ett mörkt rum när det sista dagsljuset precis försvunnit. Två ögonpar vars blickar ständigt förflyttades mellan varandra och en vägg fylld med fotografier, en rygg mjukt vilande över ett par tåspetsar, evighetslånga hejdåkramar i en famn vars lukt jag inte minns och ett par läppar mot en kind i ett ögonblick som kändes som hundra år och noll sekunder på samma gång.

Och jag minns sms som aldrig besvarades, att slukas i decembermörker och evigheter av tystnad och långa meddelanden fyllda med de mest otänkbara utav ord. Jag minns hur fotografier slets ner och lämnade två tomma hål på den blå väggen i samma sekund som alltihop plötsligt gick in i mitt huvud. Jag minns alla nätter och dagar jag gråtit ögonen tomma på tårar och skrikit in i kudden tills jag tappat rösten, jag minns varje gång jag brutit ihop på ett tåg, jag minns alla planer om att skicka iväg sms utan att någonsin förmå mig att göra det.

 

Men framför allt minns jag dig, och ditt sätt att förtrolla hela jävla mig.

Jag minns dig och jag minns allt det här, trots att det (och även jag) uppenbarligen suddats bort och försvunnit från ditt huvud för längesen. 

Jag minns alltid.

---

Några små delar ur en text jag publicerade i min lösenordsskyddade blogg. (Säg bara till om ni vill ha lösenordet)

Idag har jag även gosat med bebishästen, promenerat med bebishästen, bakat banan- och kolacupcakes och gjort en ny spellista.

Jag vänder ryggen till dig men jag vill att du ska stanna kvar. Jag vill att du ska se mig, se på mig när jag ger mig av

Försökte hålla kontakten, men i takt med att det gick, tiden gick. När man äntligen har träffat rätt och allting känns rätt, då blir det omöjligt på nåt sätt. Det blev aldrig sagt, men det var så stort; det finns ingenting som jag inte skulle ha gjort för att få bli din, för att få vara med dig, men det var liksom aldrig upp till mig. Jag kanske är dum, men innan du dör kommer du också fatta att du också är dum.

Utanför fönstret är det så kallt att varje andetag fryser till is, och här inne sitter jag och gömmer mig under ett rosa prinsesstäcke som väcker alldeles för mycket känslor. Sover bort flera dagar i det blå rummet med papperssvalorna i taket istället för att vara i skolan, åker tåg och dagdrömmer mig in i fel famnar och gråter över trasiga fotografier. Hej, jag heter Vendela och jag är expert på att falla tillbaka. Expert på att bry mig för mycket och känna för mycket långt efter att det fortfarande är acceptabelt att göra det. Expert på att aldrig kunna släppa taget.

 

I always thought it was sad; the way we act like strangers

Once upon a time we fell apart, you're holding in your hands the two halves of my heart

"över en månad utav tystnad och jag har kämpat mig igenom ensamma ångestnätter, hysteriskt gråtande på tåget och impulserna att skicka sms jag ändå skulle ångrat fem sekunder senare. jag har skrikit in i kudden hur mycket jag saknar dig. jag har rivit sönder fotografiet av dig, ångrat mig och gråtande suttit på golvet och tejpat ihop det igen, för att sedan klippa sönder det i så små bitar att det inte skulle gå att reparera igen. jag har byggt upp en slags fasad och försökt spela bitter och oberoende för att minsann visa att jag skiter väl i dig, medan jag i själva verket brytt mig precis lika jävla mycket som tidigare. jag har skapat minst hundra spellistor tillägnade dig och jag har velat gråta skrika kräkas dö varje gång någon ens råkat nämna ditt namn. jag har velat slå sönder hela mitt rum för att allt här inne påminner om dig och jag har med skakiga ben och ett djupt andetag på bussen till skolan raderat dig ur mitt liv så gott det går."

(ett utdrag ur min textblogg, resten var väl lite för personligt, ärligt talat är jag inte ens säker på om jag borde publicera detta men jaja äsch)

LÅT MIG BARA BARA ÄLSKA DIG, LÅT MIG BARA BARA SPÖA DIG

 jag blir aldrig densamma från och med du
Skapar spellistor istället för att arbeta under lektioner, försover mig, gosar med nya hästkompisen, citerar låttexter överallt och tänker känner bryr mig för mycket. Det nya året har knappt börjat men jag är ändå så JÄVLA TRÖTT PÅ ALLT och trots att jag försökt glömma bort och radera finner jag mig själv ständigt älta gamla minnen. Har ingen ork eller lust eller motivation till någonting och vill bara lägga mig och sova några år.

Snart vår, snart lättar molnen som du målat på himlen min, och du får ingen tår, ingenting

Tar bort avföljer raderar dig överallt i ett slags fånigt desperat försök att glömma (eller i alla fall slippa att ständigt bli påmind), bryter ihop i hysteriska skrattattacker under lektioner, lyssnar på Från och med du på repeat trots att jag HATAR HATAR HATAR den låten mer än någonting annat, åker tåg i snöstorm och stannar kvar i Västerås flera timmar efter att skolan slutat för att sitta i en soffa och äta kakor tillsammans med ett par fina vänner. Jag minns varenda scen ifrån vår film. Jag blir aldrig densamma från och med du. DET HÄR ÄR SLUTET PÅ VÅR FILM, FRÅN OCH MED NU. 

 

 

 

Roligare än såhär blir det inte.

Tack hej, fuck dig, jag har fått nog

Är tillbaka i skolan, är tröttare än någonsin och orkar inte med någonting och sover så mycket om kvällarna att jag inte riktigt hinner med att tänka, ändå känner jag mest HEJ-JAG-HETER-VENDELA-OCH-JAG-ÄR-EXPERT-PÅ-ATT-FALLA-TILLBAKA och bryter ihop och gråter till kärlekslåtar på tåget lite för ofta. All bitterhet har förvandlats till samma gamla jävla känslor och allt känns precis som för en månad sedan igen.

 

Hjärtat, huvudet, fingrarna, kroppen som var böjd konvext mot taket, andetagen, mina slöa nävar som har knutits. Huvudet viskar "idioter, idioter, idioter", alla viskar "idioter, idioter, idioter". Hade nästan glömt det hände, men nu kom allt tillbaks. Gatan jag har gått förut, affären som är för långt bort, höghusen, lågstadiereaktionerna och alla frågor. En jacka som ser ut som en jag hållt i, en väg jag gått förut, en lukt som luktar som en rygg jag rört vid, saker som tar slut. Hjärtat, ryggen, nacken böjd, näven som har slagit mig i pannan, hälen som är av akillessorten. Huvudvärken tillhör någon annan nu, inget jag vill ha igen. Men den där jackan, den där vägen, korpars skri i bakgrunden när allting börjar om igen.

 

One day when the world is set to rights I'm going to murder all the people I don't like. The people who broke my heart so bad it never mends, the people who wrecked my life and all my so-called friends. The people who don't know when to forget & forgive, these are the people who do not deserve to live

Går tillbaka några år i tiden genom att redigera gamla bilder, skapar arga spellistor som egentligen inte stämmer in över huvud taget (men det är det bästa jag har att komma med) och kommer då och då på mig själv med att gråta av saknad tills ögonen svider. Allt är så fruktansvärt förvirrande så jag bara vill dunka huvudet i väggen tills jag glömmer, tanken på att min lilla bebishäst inte finns mer gör så ont att jag inte riktigt klarar av att tänka på det, och om två dagar befinner jag mig på ångestskakiga ben med sömnlösa ögon i DEN DÄR JÄVLA SKOLAN igen. Jag orkar inte med tanken på någonting längre; att alla de där dagarna jag räknat snart når en månad, hur tomt det kommer vara hemma nu, eller alla jävla mål & krav & misslyckanden som väntar efter det alldeles för korta lovet. Allt jag vill är att stanna hemma från skolan resten av livet, gråta och gömma mig i någons famn, dricka te under varma filtar och bara strunta i allt. Skriker in i kudden att JAG VILL INTE VARA ENSAM och vet inte ens om jag är arg eller ledsen längre, om jag ens är någonting. Känner mig mest TOM rakt igenom och fuck you jag skiter väl i dig (vi kan väl låtsas i alla fall) för jag orkar inte fortsätta älta något som uppenbarligen inte betydde ett jävla dugg, för någon som uppenbarligen INTE BRYR SIG. Vi kan väl låtsas, i alla fall.

Om ni ursäktar, nu ska jag gömma mig under täcket med min nya spellista på repeat och sova bort de sista två ensamma dagarna utav lovet, eftersom jag ändå inte har något annat för mig än att gråta.

 

P.S. so hey, wow, fuck you

Someway, baby, it's part of me, apart from me

Jag vet inte riktigt vad som var hemskast utav allt; att se min bebishäst ligga på golvet inne i boxen och vrida sig, skaka, svettas av kramper, att stå och krama om henne till beskedet om att hon bara blivit sämre, att höra veterinären säga att "det finns bara två alternativ" och utan någonting mer liksom förstå precis vad och vilket det första alternativet skulle bli, att hålla i grimskaftet när hon ramlade ihop på marken, att höra hennes vän stå i hagen intill och gnägga och se på henne när hon tog de där sista andetagen, eller att ligga i snön framför henne kvävd av gråt och klappa och pussa på den där mjuka mulen medan hon låg där helt stel och livlös.

"Nu känner hon ingenting längre. Nu sover hon." 

 

Sov gott, mitt hjärta

Suppose I never ever saw you, suppose we never ever called, suppose I kept on singing love songs just to break my own fall

Sitter vaken hela nätter, lyssnar igenom gamla spellistor som egentligen bara gör ont och räknar mig fram till en två tre veckor av tystnad. Ibland kan tanken fastna i mig i flera timmar; hur någonting bara kan försvinna så snabbt som om det aldrig ens existerat, hur daglig kontakt kan förvandlas till INTE ETT ENDA JÄVLA ORD på nästan en månad - men när man äntligen har träffat rätt och allting känns rätt så blir det omöjligt på nåt sätt och om jag ska komma fram till något töntigt "nyårslöfte" som ändå aldrig hålls längre än några veckor, är det nog ändå

FÅ INGA JÄVLA KÄNSLOR FÖR NÅGON UNDER HELA 2013. 

För känslor ställer bara till det, känslor förstör, känslor gör ont och jag är så otroligt jävla trött på känslor. 

"To die by your side is such a heavenly way to die". Fuck you. "I'm glad I didn't die before I met you". FUCK YOU. "Och alla frågar om jag känner någonting för dig, och jag vill svara att jag känner fan allt som går att känna i mig". FUCK YOU FUCK YOU FUCK YOU.

Vill bara kräkas på alla känslor.

Det är alltid de som försvann som får oss att ligga vakna trots att vi glömt bort deras namn

Nyår bestod utav skratt, tårtbak, sällskapsspel, skriksång, regn, panik på grund av allt som smällde runt omkring, lite för mycket tomhet och ångest och ensamhet på tolvslaget, sms som aldrig skickades, födelsedagsfirande och fika mitt i natten, misslyckade fyrverkerier, nagellack som hastigt pillats bort och naglar som nervöst bitits ner i ett desperat försök att inte börja gråta, fnissande åt vänner som mitt i all lite-för-mycket-ångest påpekade att ALLTSÅ HALLÅ HAR NI TÄNKT PÅ EN SAK VENDELA ÄR JÄTTESÖT, alldeles för lite sömn och tårtfrukost och hejdåkramar och att försöka bryta tystnaden och vara social i väntan på tåget på centralen men misslyckas på grund av tröttheten. 

Nu är det visst nytt år, men till skillnad från alla tidigare år så KUNDE JAG INTE BRY MIG MINDRE. Vad fan är så speciellt med årsskiften egentligen? December blir till januari och det skrivs 2013 istället för 2012, men vad mer? "Nytt år, ny start", som om det skulle göra någon skillnad. Skiter i nyårslöften, vill jag förändra någonting med mitt liv kan jag väl lika gärna göra det vilken tid på året som helst. För inte ett jävla dugg förändras bara för att klockan byter år.