Jag vet inte riktigt vad som var hemskast utav allt; att se min bebishäst ligga på golvet inne i boxen och vrida sig, skaka, svettas av kramper, att stå och krama om henne till beskedet om att hon bara blivit sämre, att höra veterinären säga att "det finns bara två alternativ" och utan någonting mer liksom förstå precis vad och vilket det första alternativet skulle bli, att hålla i grimskaftet när hon ramlade ihop på marken, att höra hennes vän stå i hagen intill och gnägga och se på henne när hon tog de där sista andetagen, eller att ligga i snön framför henne kvävd av gråt och klappa och pussa på den där mjuka mulen medan hon låg där helt stel och livlös.

 

Sov gott, mitt hjärta