Går tillbaka några år i tiden genom att redigera gamla bilder, skapar arga spellistor som egentligen inte stämmer in över huvud taget (men det är det bästa jag har att komma med) och kommer då och då på mig själv med att gråta av saknad tills ögonen svider. Allt är så fruktansvärt förvirrande så jag bara vill dunka huvudet i väggen tills jag glömmer, tanken på att min lilla bebishäst inte finns mer gör så ont att jag inte riktigt klarar av att tänka på det, och om två dagar befinner jag mig på ångestskakiga ben med sömnlösa ögon i DEN DÄR JÄVLA SKOLAN igen. Jag orkar inte med tanken på någonting längre; att alla de där dagarna jag räknat snart når en månad, hur tomt det kommer vara hemma nu, eller alla jävla mål & krav & misslyckanden som väntar efter det alldeles för korta lovet. Allt jag vill är att stanna hemma från skolan resten av livet, gråta och gömma mig i någons famn, dricka te under varma filtar och bara strunta i allt. Skriker in i kudden att JAG VILL INTE VARA ENSAM och vet inte ens om jag är arg eller ledsen längre, om jag ens är någonting. Känner mig mest TOM rakt igenom och fuck you jag skiter väl i dig (vi kan väl låtsas i alla fall) för jag orkar inte fortsätta älta något som uppenbarligen inte betydde ett jävla dugg, för någon som uppenbarligen INTE BRYR SIG. Vi kan väl låtsas, i alla fall.

Om ni ursäktar, nu ska jag gömma mig under täcket med min nya spellista på repeat och sova bort de sista två ensamma dagarna utav lovet, eftersom jag ändå inte har något annat för mig än att gråta.

 

P.S. so hey, wow, fuck you