you're never gonna love me, so what's the use? what's the point in playing a game you're gonna lose? what's the point in saying you love me like a friend? what's the point in saying it's never gonna end?

september, och jag fattar ett svårt beslut.

gömmer mig under täcket, tittar på favoritfilmen tre gånger på rad och borrar in ansiktet i varma kattpälsar i hopp om en flykt från mörkret kylan och ångesten som smyger sig på, lyssnar på december och tänker tillbaka på alla tidigare år fyllda av svåra septemberbeslut och oktoberkvällar med lite för många känslor som får huvudet att snurra och hjärtat att nästan flyga ur bröstkorgen. tänker lyssnar känner, undrar om samma ord kommer tala samma sanning som tidigare. vilket svårt beslut kommer jag fatta under de kommande tjugotvå dagarna? kommer även denna oktober spenderas med bilden av någon fastklistrad i huvudet, tillsammans med en konstant ökad puls och sådana där känslor som får mig att knappt kunna tänka klart? 
min nedräkning börjar nu, där allt en gång tog slut.
 

annars är det helg och jag känner mig ensammare än någonsin. vill ha måndag morgon, vill ha sällskap och skratt och prat och människor omkring mig och kanske lite kramar, vill inte sitta ensam inne på rummet och försöka gömma mig från ångesten.
(har börjat längta till skolan, hur sjukt är inte det?)




AVTRYCK

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback