i don't want to admit, but we're not gonna fit, no, i'm not the type that you like / why don't we just pretend?

I: skrattar åt hur patetisk jag är medan hela jävla ansiktet färgas gråsvart av sminktårar och jag vet inte riktigt om jag vill sitta tyst och apatisk i ett hörn eller skrika och slå sönder någonting, lyssnar på lies med marina and the diamonds om och om igen och undrar ännu en gång; VAD ÄR DET FÖR JÄVLA FEL PÅ MIG? VARFÖR BRYR JAG MIG ENS SÅ MYCKET? OCH VARFÖR SKA JAG FÄSTA MIG VID FOLK SÅ JÄVLA SNABBT NÄR JAG VET ATT JAG BARA KOMMER MÅ DÅLIGT AV DET?

 

II: de kalla regndropparna känns som nålar när de träffar huden, kylan tränger igenom de tunna kläderna och jag fryser så mycket att jag skakar när vinden sliter tag i mig och får de gula löven på marken under mig att flyga iväg. men jag bryr mig inte, tänker inte, känner inte gåshuden på armarna eller hur fingrarna långsamt börjar domna bort, det enda jag känner är E N S A M H E T E N och orden "VAD VAR DET JAG SA" som ekar i huvudet så högt att jag bara vill krossa det hårt mot en betongvägg för att få det att tystna. vad var det jag sa? att det var för bra för att vara sant, att ingenting kunde kännas såhär rätt utan att snart bli så totalt jävla fel. och stämde det? ja.

 

III: you don't love me, big fucking deal, i'll never tell you how i feel. it almost feels like a joke to play out the part, when you're not the starring role in someone else's heart. you know i'd rather walk alone than play a supporting role, if i can't get the starring role

 

Fina du, vi behöver träffas och prata snart? Du vet att du alltid kan höra av dig, hur länge sen det än var som vi sågs sist. <3

Ok hej, jag tänkte bara säga att jag läste din gamla blogg typ precis på slutet (eller vad vi nu ska kalla det) - och jag tyckte verkligen att den var jätte fin. När jag såg för cirka en halvtimma sedan att du hade skaffat en ny blogg (denna), så kom jag hit (det var som självskrivet att jag skulle göra det). Jag tycker att den fortfarande är lika fin - även om orden du skriver är sorgsna och får mig själv att känna igen mig i det du skriver, det är ungefär som att dina ord är en spegel. Jag gillar verkligen bloggar som är så fin som din, de är bland det finaste jag vet och bland de bästa bloggarna som jag känner till.
Jaa, det var nog vad jag ville säga och nu är det sagt.