gråter in i täcket och saknar saknar saknar och ligger sömnlös alldeles för länge när ensamheten tar över. tittar ut på dimman och snöfallet utanför fönstret, ser det för första gången på väldigt länge som någonting vackert; men ändå tragiskt. det här är den absolut ensammaste årstiden och i den bitande kylan som får det att kännas som om hundratusenmiljarder nålar genomborrar benen med de alldeles för tunna strumpbyxorna, önskar jag mig ingenting hellre än en varm famn att krypa in i tills mörkret har försvunnit.

är hemma på det blå rummet hemma hos mamma igen, ligger apatisk på sängen och lyssnar på fransk musik och räknar papperssvalorna i taket. jag vill bara stanna kvar här, jag orkar inte med någonting, speciellt inte skolan med alla uppgifter och krav och MISSLYCKANDEN. tanken på att det är knappt två veckor kvar hjälper inte ens, jag är inte en sån som klarar av att hålla ut genom att se fram emot vad som kommer hända om två veckor. så länge det inte händer imorgon eller med en gång spelar det liksom ingen roll. spelar nordpolen på så hög volym i hörlurarna att det ekar i huvudet varje morgon på tåget, sjunger med lite tyst för mig själv och tvingar bort alla dagdrömmar för att ständigt slippa bli besviken på verkligheten.

(snälla låt mig få gömma mig i din famn tills allt det här är över)