Aprilsol mellan trädtopparna, smältande isar, och jackan hänger ensam kvar på kroken i hallen och samlar damm. Den här månaden är till för att dansa runt i tygskor till popmusik på grusig asfalt, blåsa såpbubblor mot den klarblå himlen ovanför, kanske gå hand i hand över snöfria gator, kanske pussas i aprilsolen. Allt den här månaden innebär är fnissande med händerna framför ansiktet och känslorus lyckorus vårrus i hela kroppen, men jag känner fan ingenting längre. Vårkänslorna ligger liksom begravda längst ner i någon djup snödriva undangömd i skuggan som inte kommer smälta bort förrän i juli, och "fint väder är väl rätt party" känner jag men inte så mycket mer. Tar ensamma promenader genom staden där jag nästan inte känner någon längre, slår mig ner på den där bänken nere vid ån som var den finaste platsen i världen när jag var tolv, tretton, fjorton, den med Broder Daniel-citat och tre år utav minnen nedklottrade med svart tuschpenna som försvann på ett ögonblick när de där bänkarna renoverades förra sommaren. Lyssnar på minnen av aprilhimlen mest för att jag känner mig tvungen och går längs med gator jag nästan glömt bort att de finns, och ingenting känns som det borde. Jag borde vara fylld av det där glittrande vårruset nerifrån tåspetsarna och ända upp till huvudet, magen borde nästan sprängas av fjärilar som krigar för att ta sig ut, hjärtat borde slå lite snabbare när jag möts av bländande solsken under årets första promenad med vinterjackan lämnad hemma, men JAG KÄNNER INGENTING. 
Lever för samma musik på lite för hög volym i mina hörlurar, nedräkningen till nästa ledighet och konsertplaneringar fem månader i förväg men årstiden vädret känslorna resten av livet är liksom likgiltigt.
Om inte ens april kan få en att känna någonting längre, vad fan gör man då?