Jag låter ännu en gång tankarna sväva iväg farligt långt utan minsta aning om när jag kan komma att tappa kontrollen över dem helt, men oskyldiga dagdrömmar om långa ögonkontakter och fingertoppar över handryggen är den där verklighetsflykten jag alltid tar till när livet blir för ensamt för att orkas med. Med solen i ögonen under tidiga tågmorgnar, popmusik i öronen, ljudet av is som krossas under fötterna och grusiga asfaltsfläckar som tar sig fram under snön. Släpper in, släpper taget. Som en orkan kan jag svepa bort dig, men jag tänker aldrig dö, nej, det kommer aldrig vara över för mig.