trettiosju grader celsius är allt som behövs

idag fyllde jag sexton år
och trots det, trots att jag nog blivit mer uppvaktad utav folk omkring mig än någonsin förut, trots alla grattis och trots de få men fina presenterna, kunde jag inte få bort den där gnagande känslan i bröstet om att någonting saknades. det gråkalla regnvädret som hängt i luften under hela dagen tycktes ha följt med varje litet andetag och klibbat fast i min kropp, och under vad som kändes som en evighet och lite till tvingades jag borra in de korta naglarna i handflatan så hårt att märkena satt kvar långt efteråt, för att inte tappa andan och gråta ner i historiaboken. 
så 
jävla
patetisk.
 
men så insåg jag nog till sist hur töntig själva situationen var, 
andades djupt och lämnade skolan tillsammans med becca och sofie efter den första och sista lektionen för dagen, gömde ansiktet för regnet i den tjocka halsduken och värmde mig med mcdonaldskaffe medan jag önskade mig trettiosju grader celsius och långa varma kramar och mänsklig värme istället för värmen från en pappersmugg med en skvätt vattnigt kaffe. 
 
på tåget hem fastnade jag i dagdrömmar med the green fields of france på repeat och kände hur en liten bit av tomhet följde med varje andetag ut igen. och jag tror jag mår ganska bra nu, i alla fall. 
 

AVTRYCK

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback