You wore glasses, you were tall, you left your jacket in my hall; it smelled of life, it smelled of truth, and it was time to give up youth. Remember me darling, please, remember me now. We used to walk the streets at night, looking for life, looking for light, and I remember that you said that all your light was in my head. Remember me darling, please, remember me still.
Är i mysigaste rummet och lyssnar på mysigaste låten om och om igen, flyr från verkligheten genom supertöntiga dagdrömmar och gör allt jag kan för att slippa undan de där tankarna och känslorna som gör så ont. Ibland misslyckas jag och skriker in i kudden till musik som påminner om alldeles för mycket, men jag tänker känner bryr mig märkligt lite, med tanke på omständigheterna. Kanske för att jag mest försöker låtsas som om ingenting har hänt. Som om allt vore "som vanligt" och precis sådär fnissigt och fint som förut, när du i själva verket säkert kommer glömma mig när som helst. Eller jag kanske redan är bortglömd, vad vet jag?
Men att låtsas och leva i någon självuppbyggd fantasi gör inte lika ont som verkligheten.
AVTRYCK
Postat av: Evelina
Ja, visst är den fin. Jag minns att när jag var liten så lärde jag mig alla deras texter utantill.
Jag tror att jag kan dom än, förresten.
Trackback