lika mystisk och gåtfull som en kyrka längs vägen; upplyst mellan träden, ödsligt belägen om hösten, om våren, i en tyst blå natt
som en fackla, som ett ljus kom du fram till mig där jag satt, som ett åtråvärt hopp i en tung tristess, jag hade nästan gett upp, det var så grått tills dess

allt jag ser, allt jag hör; din röst, din blick, ditt skratt
du har ögon som berusar en natt, så jag väntar, jag väntar, om tiden vill ifatt
det gick så sakta, tog sån tid, varenda vecka var ett år, vi ringde ibland för att fråga hur vi mår
tills jag sa "väntar du på nån eller vill du bli min?" du sa "vad svarar man på sånt?", jag sa "man svarar nog ingenting"
men lägg armarna runt mig och slit ut vad jag har, gräv i det dunkla men sök inga svar för jag lovar ingenting, det är det enda jag kan hålla
men jag känner nånting, jag är så gott som förtrollad av allt jag ser, allt jag hör; din röst, din blick, ditt skratt
du har ögon som berusar en natt, så jag väntar, jag väntar, om tiden vill ifatt