Jag minns en kväll med skakiga ben och exploderande nervositet i början av oktober, en tågresa för en lokalbandsspelning och hur vi pratade bort en hel kväll. Jag minns de skakiga benen som nästan vek sig och föll omkull på asfalten längs med det långa röda staketet, läppar som blev nervöst söndertuggade, pinsamma tystnader och värmen från två kroppar som satt så tätt intill varandra att de snuddade varandra genom tyget på de svarta tröjorna, på ett rosa prinsesstäcke i ett mörkt rum när det sista dagsljuset precis försvunnit. Två ögonpar vars blickar ständigt förflyttades mellan varandra och en vägg fylld med fotografier, en rygg mjukt vilande över ett par tåspetsar, evighetslånga hejdåkramar i en famn vars lukt jag inte minns och ett par läppar mot en kind i ett ögonblick som kändes som hundra år och noll sekunder på samma gång.

Och jag minns sms som aldrig besvarades, att slukas i decembermörker och evigheter av tystnad och långa meddelanden fyllda med de mest otänkbara utav ord. Jag minns hur fotografier slets ner och lämnade två tomma hål på den blå väggen i samma sekund som alltihop plötsligt gick in i mitt huvud. Jag minns alla nätter och dagar jag gråtit ögonen tomma på tårar och skrikit in i kudden tills jag tappat rösten, jag minns varje gång jag brutit ihop på ett tåg, jag minns alla planer om att skicka iväg sms utan att någonsin förmå mig att göra det.