Sömnlösa nätter är tillbaka och jag inser att jag ännu en gång fastnat i det där ständiga ältandet och tjatet om samma gamla känslor, det där som varje gång fått mig att skämmas när jag till sist återvänder till verkligheten och ser tillbaka på alltihop. Är alldeles för bra på att gnälla över gamla känslor i tystnad och ensamhet istället för att bara TA TAG I LIVET och försöka reda ut saker & ting, och ändå frågar jag mig själv varför jag är så himla lätt att glömma. Kanske för att jag så himla lätt bara stänger av och isolerar och raderar all kontakt och gnäller för mig själv i blogginlägg istället, för att det är så mycket enklare än att våga säga något till den enda personen som egentligen har med saken att göra. Påminnelse till mig själv: Herregud Vendela ta tag i ditt liv och sluta gnäll, du är bara pinsam.

Nu borde jag egentligen sova eftersom jag ska kliva upp om fem timmar, men vad gör väl lite extra trötthet en redan fruktansvärd och hemsk måndag liksom.