”Jag blir aldrig densamma från och med du” och trots det feberyra huvudet, trots de svullna ögonen som knappt kan hållas öppna och trots svagheten och utmattningen i varje liten vrå utav kroppen kan jag inte förmå mig att somna. Avsnitt efter avsnitt av samma gamla serie går på datorn och ändrar till sist säsong och klockan går från 23.05 till 02.48 på ett ögonblick, ändå förblir sömnen lika frånvarande och det är svårt att hålla tillbaka tårarna under ensamma sömnlösa nätter. I huvudet övar jag, repeterar varje mening varje ord och till och med blickarna jag väntat flera månader på att få släppa ut, men innerst inne inser jag att ingenting någonsin kommer likna alla förbannade jävla dagdrömmar och scenarion jag bygger upp inuti huvudet för att skydda mig själv från verkligheten. Att inte ett enda utav de där orden kommer våga lämna mina läppar, att mina ögon aldrig kommer våga se med de där blickarna på någonting annat än den tomma luften framför mig där jag inbillar mig själv att du står. Att jag förmodligen inte ens kommer våga möta verkligheten, utan istället tyst repetera samma gamla ord jag velat få ur mig sedan mitten utav december mot väggen framför mig i det tomma rummet i samma ögonblick som jag kunde släppt ut dem någon annanstans och lättat den där jävla klumpen i magen som bosatt sig där sedan länge. Jag sörjer inte längre och jag är inte längre arg, allt jag vill är att reda ut och gå vidare MEN HUR I HELVETE VÅGAR MAN ENS GÖRA DET?