Stannar hemma från skolan en dag längre i hopp om en chans att få stanna och hämta andan; har nått det där så-trött-på-allt-att-jag-bara-vill-lägga-mig-i-en-hög-på-golvet-och-dö-stadiet nu och är så orkeslös och utmattad över ingenting att jag knappt orkar andas där jag ligger i ett hörn av sängen och stirrar upp på väggen med alla fotografier (fotografier som gör mig glad, så jag ska ha något att titta på alla gånger jag ligger där och vill dö av ångest) och önskar mig lite mindre ensamhet lite mindre ångest lite mindre orkeslöshet och en aning mer närhet och kärlek och MÄNSKLIG VÄRME (SNÄLLA KOM NÄRMRE). Trettiosju grader celsius är allting som behövs.